Vemodet

Jag hittade den här påbörjade novellen som jag antar är skriven någonstans runt millennieskiftet. Den handlar om vemod, främlingskap, rädsla för närhet och smärta.

Han tittade ut från sitt fönster, från sjätte våningen — ut i dimman, han kunde småleende syna tiden på himlen. Vilket påhitt. Men kanske det var en genialisk idé, att spegla tiden på himlen. Ty himlen var evigheten och tiden var en påminnelse om ändlighetens hem i denna evighet. Ändlighetens tankar i en evig själ, tidens tand; tidsandan var monstret som fanns i tiden, förnekad av massorna, förnekad av honom själv.

Han vandrade ut i mörkret, ut till den eviga stadens sorl och surr. Ut till stadens alla obesvarade frågor. Han vandrade ut mot evighetens alla frågor. Ja, han hade ett mål med sin vandring. Ty staden med sina alla broar, sitt ljus, sin Poseidon hade ett av alla hans svar, det var han säker på. Ty i denna stad fanns något som han älskade högre än den torra jorden regnets röst, högre än den vinande vinden husens konturer och trädens stammar — det var den där känslan igen som han inte kunde förklara. Han kunde bara inte, ty det gjorde så ont, så ont att försöka förstå — hur ont skulle det då inte göra att verkligen förstå. Samtidigt fanns ju längtan där till att förstå. Förstå denna längtan och denna saknad. De motsvarade alltid varandra på ett sätt som förmedlade känslan han förnam att staden bar på. För staden bar på den i sitt antingen-eller. Dessa ord som så påminde honom om staden längre bort i söder, Köpenhamn, det var också en vacker stad, som förtrollade honom. Förtrollade honom med sin historia, där historien bars upp för hans del av en enda, denna förunderlige danske man som lärt honom förstå sig själv i sitt stora antingen-eller. Han kunde inte glömma honom och sände en tacksamhetens suck upp mot himlen. Han borde vara där, han kunde inte tro något annat.

Mot de gamla spårvagnarna tog han sig, sakta och säkert. De var gula och röda och orange, och vad de nu kunde bära för färger.

De symboliserade något också de i alla sina toner. Mångfalden denna stad alltid visade upp. Han kom ifrån landet långt bortom denna värld, långt bortom staden, från orten, landsortshålan, landet — som han älskade. Den hade först lärt honom att älska något av denna stads egenheter. Han mindes det, och glömde inte varifrån han kom eller varifrån lärdomen och uppskattningen härstammade Han visste och var därför tacksam.

Så satte han sig ned på det slitna sätet, stationsnamnen han lärt sig utantill redan efter en mycket kort bekantskap. Vad hade det förresten med hans fråga att göra? Han funderade ett tag över det, men kunde inte hitta sammanhanget, inga säkra data som han skulle kunna mäta och väga och så finna den statistiska sanningen han var tränad i att se. Skulle han idag finna svaret på frågan?

Han insåg genast att han ställde fel fråga, ty svaret på frågan var inte så intressant som själva objektet, ja han föredrog snarare att kalla det subjektet. Denna eller henne.

Mångfalden slog emot honom på nytt, så vackert det var med alla dessa färger, så magnifikt det fick spegla orden, ramsorna, rimmen, som tal och ton. Som ett magiskt trolleri. Det fanns ett upphov någonstans; men vart?

Samtidigt som han i staden kunde skönja charmen i den skönhet hon visade i sitt antingen, kanske var det i hennes eller, det spelade ändå ingen roll — så fanns det en viss stress i hennes puls. Det var aldrig stilla; ständigt var det liv och rörelse. Ständigt ropade någon på hans uppmärksamhet. Bussar, spårvagnar, taxibilar, bilar, fotgängare, stående människor, ord utan mål, skrik utan ton.

Som var det en inre stress som drev dem vidare och inte blev det bättre av att de närmade sig ett nytt decennium, till och med ett nytt millennium som var de rädda. Och denna rädsla förtog något av känslan han sökte. Känslan var i mötet, i det vackra ansiktet, som var livet, som var berördheten. Hon stod där.

Tyst och vekt dog hans blick i mötet som aldrig riktigt nådde fram, hans blick föll neråt, mot golvet, mot det totala mörkret.

Det var inte hon.

Han mindes henne så väl, eller var det bilden av henne, sin egen skapade bild? Han visste inte. Men det han visste var, att hon, hon var, han kunde inte förklara. Han kunde bara se framför sig det han såg. Han såg in hennes ögon, där i dimman möttes de med tiden blinkande över himlen, deras blickar möttes över den rykande koppen med kaffe. Men deras ord nådde inte fram, ty mötet, sanningen hade ännu inte brutit ned dessa murar där antingen-eller slogs om herraväldet, vem skulle segra. Han såg upp ännu en gång och nu hade de brutit igenom varandras skyddsmurar, nu fick han se henne, det han så högt hos henne älskade, ögonen som utstrålade det som var av henne — vemodet.

Varför älskade han blicken av detta vemodiga? Varför älskade han det så högt? Han kunde inte förklara bara sjunka in i dessa ögon fyllda av himmelsk vemodighet. Han visste det i samma stund han såg henne, att han var tvungen att fråga henne. Som i en inre strid ström formulerades den fullkomligt absurda frågan:

“Säg mig, vad har dina ögon skådat?”

Hade han trott att hon skulle bli stel av förundran, kanske börja ropa efter polis efter detta obehagliga övergrepp eller kanske bara börja skratta — så blev han trots allt förvånad. Hon började gråta.

“Jag vet inte vem du är, jag känner dig inte, jag är bara…”

Så var orden uttömda, så var allt över, det fanns ingenting kvar. När han tänkte gå så kunde han inte låta bli att lägga sin hand över hennes, krama den en stund och ännu en gång uppslukas av allt, hennes vemodsblick, ännu en gång fångas upp av det som berörde honom så djupt.

Han ville stryka henne över kinden, ropa förlåt och kvävde ett stilla skri. Han förstod att möjligheten var över. Skulle han verkligen ännu en tid behöva uppleva denna väntan på ett tusenårsskifte utan svar, ensam med svårmodet som svar på sorgen att vemodet hennes blick brann av inte uppenbarades. Han ville deras möte, han ville hennes blick.

Hon tog hans hand, ännu ett ögonblick möttes deras blickar.

Hon sa, “Kom, ännu finns stunden kvar, ännu lever ögonblicket.”

Så tog hon ett hårt grepp om hans kalla hand och drog honom med sig; uppåt gatan förde hon honom, uppåt, mot Poseidon, mot havet, mot livet och frågorna. De tillhörde havet i samma stund de inandades västkustens råa vindar och friska dofter.

“Jag är livet, kan du förstå mig när jag säger så. Jag är ett med livet, så har hon lärt mig, hon som inte längre är. Det är det svar jag kan ge dig som svar på din fråga vad mina ögon skådat.”

“Men vad menar du, jag förstår inte. Dina ögon, jag bara försvann i dem, så vemodiga, som hade de berörts av något stort och vackert. Eller kanske någon sorg drabbat dem, även om inte sorgen är vacker så skapades något ljuvligt i dess möte, en skapelse på något sätt; från död till liv. Jag förstår inte.”

“Prata inte så mycket, tids nog skall jag berätta. Var bara stilla nu en stund. Var nu tyst.”

De satte sig framför den gula vackra byggnaden, som ett stolt grekiskt tempel stod den där — lyssnande på vemodet i kontrast till sin egen upphöjdhet. Som om hon suckande begrät sorgen ven vinden genom hennes öppningar. Hon var magnifik.

“Hon är borta, viskade hon till mig.”

“Vad menar du? Vem?”

Åter brast det inom honom. Hennes skönhet som låg i att hon var berörd, berörd av livet, av frågorna, av sanningen. Men vad var sanningen? Skulle han ställa frågan om sanningen såsom Pilatus en gång gjort eller som den genialiske dansken? Sanningen är subjektiviteten. Han skrämdes av hans totala förakt för vad han ansåg vara sanningen, men visste i sitt hjärta vad han ändå menade.

Poseidon stod inte för någon sanning; han var oberörd av tidens gång, av kylan, av livet i sig. Han stod där i sitt majestät och påminde om Adam, som människa, som släktet. Oberörd i sig själv. I Indien fanns det oberörbara människor, dem fick man inte beröra, de tillhörde en annan värld, en annan klass, ett förkastat kast. I överförd bemärkelse fanns de också idag — de oberörbara. De ville inte bli berörda, de ville vara oberörbara. Vilken sorg.

Så började berättelsen. Hennes berättelse. Hon hade en gång varit en oberörbar människa.

“Jag ville att ingen skulle ta i mig, jag ville klara mig själv. Jag blev kall och hård. Man skulle vara så. På något sätt tog jag väl intryck av vad jag såg, jag lärde mig på något sätt att stänga av. Kärleken övergav mig till slut och jag övergav henne. Jag brydde mig bara om de mål jag hade, bara om mina egna drömmar. Kärleken ville annorlunda och så övergavs jag av människor. Av mig själv.”

“Men varför, vem är du idag. Kan du inte säga mig, bara vem du är.”

Hon började stillsamt gråta.

“Tänk vad tragiskt, att det du finner så underskönt i mig, mitt vemod, är priset jag fått betala för en lögn, för en kärlek utan sanning, för en kärlek utan liv. Jag fick till slut ingenting. Jag skulle ändå bara ha, det är väl så livet är tänkt. Jag dog aldrig från mig själv, därför straffas jag. Men jag kan inte vara bitter. Jag har förstått sanningen om vetekornet, det får inte liv om det inte först dör.”

Tyst strök jag hennes lena kind, varifrån jag fick detta mod är en fråga för vetenskapen. Men jag gjorde det.

Alldeles stilla tog hon åter min hand och kramade den mot sin kind.

“Jag är så rädd, så rädd att aldrig någonsin mer få älska igen, att jag aldrig skall våga mig närma mig en annan människas kropp med tro och hopp och glädje. Att jag aldrig mer skall få ro. Men jag har kommit långt ändå, jag vågar säga att jag är rädd. Jag vågar tala om stormen, om mig själv.”

Vi satt bara stilla med Poseidon framför oss, på den höga trappen. Vi vågade inte ropa mer. Inte gråta, inte skrika med Predikarens stämma, ”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!” Men så är det. Allt är fåfänglighet. Allt är ett jagande efter vind, därför har livet förlorat sin doft. Och det var just vad tiden förbrukade med stolthet — fåfänglighet och jagande efter vind. De hade förlorat sin glans, saknade allvaret i livet och vemodet som sanningskälla förkastad. Vemod var vackert i den stund hon befruktades av sanningen. Det betydde inte att hon var framme, men en bit på väg. Det betydde inte att hon var fullkomlig, bara en föraning om vad hon skulle bli, av vad hon kunde bli. Det är en av de vackra motsägelser livet har skänkt människan. Sorg och lidande och vemod — som det vackraste eller mest fula och bristfälliga. Men ur bristen kunde ibland ett sökande efter sanningen uppstå. Lidelsen för rättfärdigheten. Där fanns mötet.

Återigen fick jag uppleva något av hoppet. Hoppet om att det fanns en möjlighet, en möjlighet i själva livet, i sorgen och vemodet. Men vem var hon egentligen?

“Du, vem är du då, frågade hon stillsamt.”

Så tog hon min hand, tog farväl av Poseidon och gav mig en snabb kram. Hon var borta, men något hade hon lämnat kvar — vemodets skönhet i väntan på tusenårsskiftet, vemodets berördhet i mötet med livet, med en närvaro som inte kan förklaras. Med en bekännelse till kärleken.

Han var så åter i Biskopsgårdens vackra och färgrika trädgård, hemma, hos sig själv.