Vad har förändrats i samtida kristenhet- En utblick 

Ett kapitel från Den försakade Guden: Profetens ve. Publicerad på svenska i juli 2023.

Om vi som kristna tror att det inte kommer att påverka oss på något sätt att leva i det samhälle, i den värld som beskrivs ovan, saknar vi sann insikt. Vi har påverkats av det här samhället på så många sätt. Vi har svalt den världsliga visdomen och vetenskapen, människor i kyrkan tror inte längre på Bibeln, skapelsen som den beskrivs i Guds Ord är berättelser och myter. Det största hotet mot kristenheten idag är dess förakt mot Guds Ord och accepterandet av inre uppenbarelser. Bibeln ses inte som bokstavligen sann längre; under alla tider har man hållit Skriften som fullkomligt sann, ända sedan dess Kanon grundades. Ja, sedan Origenes har vi haft människor som har tolkat Bibeln symboliskt eller allegoriskt. Men Bibeln är oftast mycket tydlig med när man ska läsa den bokstavligt eller när man ska läsa den symboliskt eller allegoriskt. Vanligtvis ska du läsa Bibeln precis som den är, det är det naturliga sättet och den rätta vägen. Att läsa som det står, på ett bokstavligt sätt. Gud har inte givit oss sitt Ord för att enbart mystiker och gnostiker och särskilt invigda skall förstå. Varför ska vi göra det så svårt?

Kyrkorna i Sverige har övergivit så många läror att det bara finns luft kvar. De säger att Bibeln är den främsta, och Bibeln sågs en gång som fullt inspirerad, utandad av Gud i kristenheten, men idag ser man inte på Skriften på det sättet. Och om fantasi skulle vara en garant för att få komma till himlen, skulle de alla komma dit, för när de läser Guds mycket tydliga Ord förkastar man det och fyller det istället fantasier som är häpnadsväckande. Låt oss börja från början.

För många år sedan betraktades Bibeln som Guds tydliga Ord, det var bokstavligen sant, det betydde att kyrkans ämbeten gavs till män, att de hade en separation mellan kyrkan och samhället, att de hade kyrklig disciplin, att himlen var verklig, att tusenårsriket var ett bokstavligt tusenårsrike, att Bibeln var tillräcklig i allt, att hela Bibeln skulle läsas och vördas, att frälsningen var genom tro allena, att otukt och samlevnad utan äktenskap var syndigt, att homosexualitet var syndigt, att abort var syndigt, att droger var syndiga, att man skulle avstå från alkohol för den som var svag, att Gud hade skapat världen på sex dagar, att man och kvinna skapades till Guds avbild och utanför manligt och kvinnligt finns inget annat ickebinärt kön, och det betydde något, även årtusenden senare, detta var Guds skapade ordning för människan.

Det mesta av detta förkastas idag. Helvetet är avskaffat, himlen är inte himlen, det är här på jorden, alla kommer att bli frälsta eller kanske möjligen förintade, separation lärs inte ut, kyrkodisciplin är sedan många år avskaffad, otukt och samlevnad utan äktenskap är inte synd längre, homosexualitet är inte synd längre, vissa verkar vara redo att också förstöra 1 Mos. 2:24 och hela äktenskapsförbundet för att inkludera vad HERREN förbjuder, vad som är en styggelse, skilsmässa av vilken anledning som helst accepteras och omgifte accepteras alltid, äldste har inte längre några kvalifikationer, det kan vara en kvinna, en frånskild man eller kvinna, de kvalifikationer som Paulus ställde upp är begravda djupt, på samma sätt är pastorns kvalifikationer begravda och bortglömda, församlingen uppmanas inte att läsa och studera Guds Ord, helgelse är ett bortglömt ord och verklighet, gudstjänsterna är så reglerade att ingen skulle argumentera i gudstjänsten även om pastorn undervisade villoläror, världslig visdom används överallt, i själavård, i undervisning som bidrar till det fortsatta föraktet mot Guds heliga och eviga Ord. Det här är kännetecknet för en modern församling i Sverige. Det är helt klart emot Gud och hans Ord och hans Lag; de bryr sig inte, och jag kan inte förstå varför.

Kristenheten beter sig som kung Ahas, Joas och Amasja. Låt oss läsa om dem. Kung Ahas var tjugo år gammal när han började regera och han gjorde inte det som var rätt i HERRENS ögon, han vandrade enligt Israels kungar, han lät sin son gå genom eld enligt hedningarnas styggelser som Gud hade drivit ut ur landet (2 Kung. 16:1–3). Hans tro var synkretistisk, precis som många av de kristna idag som bekänner att islams gud är Bibelns Gud, eller att varje tro kommer att leda till en frälsande tro om du är tillräckligt god. Han dyrkade alla falska gudar, det hjälpte inte, han var som figuren Beni i filmen The Mummy, som har ett halsband med en symbol för varje upptänklig gud utifall att; och när kung Rezin av Syrien hotade honom mutade han konungen av Assyrien som befriade honom från Rezin, och när han for för att träffa konungen av Assyrien i Damaskus hittade han ett altare, ”Och när konung Ahas fick se altaret i Damaskus, sände han till prästen Uria en avteckning av altaret och en mönsterbild till ett sådant, alldeles såsom det var gjort. Sedan byggde prästen Uria altaret; alldeles efter den föreskrift som konung Ahas hade sänt till honom från Damaskus gjorde prästen Uria det färdigt, till dess konung Ahas kom tillbaka från Damaskus” (2 Kung. 16:10-11). Vi har en avfällig kung och en avfällig präst, och när konungen återvänder är detta avgudadyrkans altare vad han dagligen använder för att offra till alla sina avgudar, det verkliga altaret flyttade han på och använde för spådom (2 Kung. 16:15). Den samtida kristenheten ser saker i världen och införlivar dem i sina gudstjänster, i sin undervisning, precis som Ahas gjorde. De tror att de är trogna HERREN; de tror att de tjänar honom, vissa pastorer tror inte ens det, du har hela spektrumet. Saken är den att de införlivar falska gudar, falska sanningar, falska läror, det som är falskt i sin undervisning, i sin tillbedjan, i sitt liv, i sin församling, och de ser det inte. De är helt blinda, precis som Ahas och Uria.

Joas och Amasja kanske är lättare att förhålla sig till. Den gudfruktige prästen Jojada var ett exempel för den unge Joas. Joas familj hade dödats av drottningmodern Atalja, men Joas gömdes av Joseba i sex år i Guds tempel och sedan när Joas är sju, kröner de honom till kung och den onda drottningmodern Atalja dödas. ”Och Joas gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, så länge prästen Jojada levde” (2 Krön. 24:2), det rätta i HERRENS ögon är att vara lydig mot honom: ”Och Jojada slöt ett förbund mellan sig och allt folket och konungen, att de skulle vara ett HERRENS folk. Och allt folket begav sig till Baals tempel och rev ned det och slog sönder dess altaren och bilder; och Mattan, Baals präst, dräpte de framför altarna” (2 Krön. 23:16-17), och han reparerar HERRENS tempel. Men när Jojada är 130 år dör han och Juda furstar kommer till konungen och säger att de nu ska återvända till avgudadyrkan, och Joas han samtycker till detta, då säger Bibeln: ”Och de övergåvo HERRENS, sina fäders Guds, hus och tjänade Aserorna och avgudarna. Då kom förtörnelse över Juda och Jerusalem genom den skuld de så ådrogo sig” (2 Krön. 24:18), men de slutar inte där, utan Gud sänder profeter till dem för att föra dem tillbaka till HERREN, men de lyssnar inte. Sedan kom Guds Ande över Jojadas son, Sakarja, och han sade till folket: ”Så säger Gud: Varför överträden I HERRENS bud, eder själva till ingen fromma? Eftersom I haven övergivit HERREN, har han ock övergivit eder. Då sammansvuro de sig mot honom och stenade honom, enligt konungens befallning, på förgården till HERRENS hus” (2 Krön. 24:20-21). Det sorgliga sägs i nästa vers, ”Ty konung Joas tänkte icke på den kärlek som Jojada, dennes fader, hade bevisat honom, utan dräpte hans son” (2 Krön. 24:22). konungen var en fullständig avfälling. Mordet på Sakarja vittnar vår Herre Jesus Kristus om i Matt. 23:36 och i Luk. 11:51. Och Gud i sin suveränitet sänder Syriens härskara mot Juda och de förgör alla Juda furstar, de som ville återvända till avgudadyrkan, och Gud straffade Joas, eftersom han hade övergivit HERREN, och Joas som var sjuk dödades av sina egna tjänare (2 Krön. 24:23-25).

Joas son var Amasja, och han regerade i Juda och krönikören säger: ”Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, dock icke av fullt hängivet hjärta” (2 Krön. 25:2). Och när Seirs barn (Edom) kommer emot honom anställer han 100 000 soldater från Israel, men Gud sänder en profet till honom och säger att han skall skilja sig från Israel eftersom ”HERREN är icke med Israel” (2 Krön. 25:7), och han säger att Gud ”förmår både att hjälpa och att stjälpa” (2 Krön. 25:8). Och Amasja lyder Gud och HERREN ger honom en stor seger. Då händer det otänkbara, Amasja tar gudarna från Edoms barn, och han ställer upp dem till att vara hans gudar, och han tillbad inför dem och brände rökelse till dem (2 Krön. 25:14), och Gud, även om han är full av förtörnelse, sänder i sin barmhärtighet en profet till Amasja för att varna honom och ger honom en uppenbar fråga: ”Varför söker du detta folks gudar, som ju icke hava kunnat rädda sitt eget folk ur din hand?” (2 Krön. 25:15). Varför skulle han böja sig inför gudar som inte kunde skydda Edom? Men konungen är full av sig själv och frågar ondskefullt om profeten är given att vara en kunglig rådgivare? Han skulle sluta innan konungen skulle slå ner honom. Denne profet är mycket modig, han säger till konungen, ”Jag förstår nu att Gud har beslutit att fördärva dig, eftersom du gör på detta sätt och icke vill höra på mitt råd” (2 Krön. 25:16). Amasja som är utsedd till att bli förgjord på grund av sitt uppror och olydnad går emot Joas, Israels kung, som tog Amasja och förde honom till Jerusalem där han tar allt guld och silver som tillhörde HERRENS tempel och kongungahuset, och bryter ned ett stycke av Jerusalems mur, han tar också gisslan och för allt till Samarien. Men HERREN är inte färdig med Amasja, ”Och från den tid då Amasja vek av ifrån HERREN begynte man anstifta en sammansvärjning mot honom i Jerusalem, så att han måste fly till Lakis. Då sändes män efter honom till Lakis, och dessa dödade honom där” (2 Krön. 25:27).

Både Joas och Amasja började bra med HERREN, de följde honom, de gjorde det som var gott i HERRENS ögon men båda avfällingarna föll bort från HERREN. Jag har tänkt mycket på Joas och Amasja. Amasjas hjärta var inte perfekt (שָׁלֵם) inför HERREN, det kan förklara varför han föll bort från HERREN, men Joas varför föll han bort? Det sägs mycket tydligt att så länge Jojada levde så gjorde Joas det som var rätt i HERRENS ögon. Kristenheten bör ta varning från dessa två exempel, den kan börja bra och ändå sluta i förstörelse och avfall.

När jag läste detta verkade det så klart för mig att dessa två kungar är perfekta exempel på samtida kristenhet, som började med Gud, var lydiga mot honom, älskade honom, i allt hans, och sedan händer något, de vänder ryggen till HERREN, de har inte ett perfekt hjärta, eller en sann ledare är ur vägen, och de faller bort. Joas var aldrig HERRENS, han var bara en anhängare av Jojada, när han är död kastar han bort allt, avgudadyrkan introduceras i konungens liv, i samhället, i församlingen, Gud är bara en olägenhet, en historisk punkt från det förgångna, en meningslös blipp på radarn, vem kan stå ut med honom? Och när Gud sänder sin profet dödar han till och med honom, Jojadas son, som hade räddat hans liv och gett honom allt. Det är skiljelinjen, all återvändo är förbi. Finns det en återkomst från avgudadyrkan, från att förneka Gud och hans Ord för samtida kristenhet? Jag hoppas det, och jag ber för det.

Amasja å andra sidan, som aldrig hade ett fullkomligt hjärta, aldrig en fullkomlig lydnad, men han visste tillräckligt, han lyssnade till HERREN och sände bort det avfälliga Israel enligt Guds Ord, och han vann en stor seger genom Guds försyn, och i nästa ögonblick överger han Gud, kastar honom bakom ryggen, och börjar dyrka falska gudar. Avgudadyrkan var Amasjas synd, som Joas, som allt i GT. Men den samtida kristenheten har ingen visdom till att varna för avgudadyrkan, som om den skulle vara immun mot frestelsen att vara autonom, att kunna frälsa sig själv, immun mot köttets gärningar, immun mot arvsyndens fördärv, eftersom den inte längre predikar separation, helgelse och förvandling, lydnad mot HERREN, mot Guds lag. En bra början skulle vara att erkänna sin brist på ett fullkomligt hjärta, erkänna hjärtats fördärv, sitt behov av att döda köttets gärningar, sitt behov av lydnad, sitt behov av att kasta ut sitt högmodiga sinne, som tror att det vet mer om människan än Gud, att de genom evolutionen har kommit fram till en fullkomlig förståelse av Bibeln, och tidigare generationer var dårar som någonsin trodde på ett fullkomligt Guds Ord, för idag vet vi så mycket mer om människan.

Paulus han var en dåre, han visste inte att varje människa måste välja sitt eget kön, eller att homosexualitet ges av Gud, och eftersom han inte förstod detta blev han inte upplyst, som den moderna gnostiska kristenheten, därför förkastar man Paulus, och Jesus han talade aldrig om något annat än kärlek, de läser Ordet de föraktar med mycket smutsiga glasögon, de plockar lite här och lite där ur Skriften och kallar det god hermeneutik, de gör varje sanning meningslös, tömmer Skriften på dess helighet, på dess auktoritet, på dess fullhet, på dess tillräcklighet. Och de tror att Guds dom är fabler, de föraktar hans profetior och Ord, och tror att de själva står över domen, över Gud själv, de ger honom ingen ära eller pris utan de vanärar och hånar honom, vilket gör domen oåterkallelig, den kommer, den kommer att falla, precis som den gjorde på Joas och Amasja, för Gud han straffar alltid den som överger honom, ty övergivandet av Gud är en synd, särskilt när människor vet, har kunskap om sanningen, och fortfarande överger Gud och hans uppenbarade sanning, de vänder fortfarande ryggen till all härlighets Gud som är värd allt vårt beröm och pris och ära: ”I haven övergivit mig, därför har ock jag övergivit eder och givit eder i Sisaks hand” (2 Krön. 12:5), ”HERREN är med eder, när I ären med honom, och om I söken honom, så låter han sig finnas av eder; men om I övergiven honom, så övergiver han ock eder” (2 Krön. 15:2).

Saul lyssnade inte till HERREN utan handlade efter sin egen vishet och behandlade Gud som en dåre, precis som samtida kristenhet, han trodde att lydnad mot HERREN var meningslös, något Gud inte brydde sig om, han trodde sig vara en lag för sig själv, som kung, att han kunde följa sitt eget hjärta och vilja, och Samuel skräder inte orden, ”Då sade Samuel: Menar du att HERREN har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer, och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är trolldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung” (1 Sam. 15:22-23). HERREN han gläds över lydnad mot honom, vad Saul gjorde sig skyldig till var uppror (מְרִי | mri), lika allvarligt som trolldom, och en häxa överlevde inte i Mose lag (2 Mos. 22:18), och Sauls envishet (פצר | patzar), hans arrogans var lika allvarlig som orättfärdighet och avgudadyrkan, och all avgudadyrkan krävde att avgudadyrkaren förgjordes, Och han hade också förkastat (מאס | maas) HERRENS ord, vilket betyder att han visade förakt och avsky mot Gud och hans Ord, och HERREN han förkastar (מאס) Saul på exakt samma sätt som han blivit förkastad av Saul.

Saul var en svag kung som lyssnade mer på folket än på Gud, först försökte han övertyga Samuel om att han hade lytt HERRENS röst, senare sa han att folket hade fel, sedan sa han att han fruktade folket. Saul hade ingen ursäkt. Redan i 5 Mos. 25:17–19 säger Gud att de aldrig skall glömma vad Amalek gjorde mot folket, att de slog de svagaste och inte fruktade Gud, och när Gud har gett dem vila från sina fiender skall de utplåna minnet av Amalek, och de skall inte glömma det. Gud han glömmer inte, många år senare var det dags för Amalek att bli förgjord, och det var Saul uppdrag, som Saul fick av HERREN genom Samuel; och Saul han misslyckades med att göra det, han brydde sig inte om HERREN, han brydde sig om vad folket tyckte om honom. Han hade skonat kung Agag och det bästa av bytet, och kung Agag är för alltid en symbol för synd, ondska och uppror.

Lite senare i samma kapitel säger Bibeln att, ”Därpå högg Samuel Agag i stycken inför HERREN, i Gilgal” (1 Sam. 15:33). Agag konungen av amalekiterna symboliserar den synd vi måste förstöra i våra liv. Du kan inte leka med din synd, du kan inte försöka glömma synden, försöka lägga den bakom dig, du kan inte underhålla din synd, du måste hugga dina synder i stycken inför HERREN. Kristus dog för våra synder, Gud kunde inte ha visat på ett tydligare sätt vad synd är och hur man hanterar den, den måste dö, den måste förstöras i grund.

Du förstår, Saul förstörde inte Amalek i grund, och när Samuel hade huggit Agag i bitar verkade det som om det fortfarande fanns en del av Amalek kvar, om det kan vi läsa i Esters bok. Det finns fortfarande en sann fiende till Gud och hans folk i agagiten Haman. Och kom ihåg att HERREN sa att man inte skulle glömma att förstöra Amalek för dess onda gärning, och Gud glömmer inte. Den här gången kommer Gud att förgöra Amalek genom Ester och Mordokai och det skingrade judiska folket i kung Ahasveros vidsträckta rike. Denna bok är fylld av Guds suveränitet, och den visar en mycket aktiv Gud som råder över precis allting, och där ingenting undgår hans försyns omsorg och dekret.

Agagiten Haman hatar judarna, och den han hatar mest av allt Mordokai som vägrar att böja sig inför Haman, och han är full av vrede; på grund av detta ville han förgöra alla judar. Och Haman sitter hemma och kastar lott för rätt dag och månad till att förgöra det judiska folket, men som vi vet, ”Lotten varder kastad i skötet, men den faller alltid vart HERREN vill” (Ords. 16:33), Gud utser den rätta dagen för sin hämnd av sina egna fiender och sitt folks fiender, eftersom ”HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender” (Nahum 1:2). Och strax efter detta går Haman till konungen för att sätta sin plan i verket, för att förstöra alla judar; allt går hans väg tills det inte gör det. Det såg verkligen dystert ut för Guds folk. Haman var älskad av alla, och han trodde sig vara oövervinnlig. Sedan händer något. Gud måste också ha humor, Haman sätter upp galgar i sitt hem där han planerar att hänga den hatade Mordokai, och det ger Haman mycket nöje att älta tanken på Mordokais hemska död, för hur mycket ära Haman än har, hur mycket rikedomar han än äger, hur mycket makt han än besitter, hur mycket inflytande han än innehar, ”Men vid allt detta kan jag dock icke vara till freds, så länge jag ser juden Mordokai sitta i konungens port” (Est. 5:13); det är sant hat. Haman är full av orättfärdighet, girighet, ondska, avund, mord, stolthet, illfundighet, dårskap, kärlekslöshet, och skoningslöshet. Och när Gud sätter sin plan i verket går allt emot agagiten Haman. Det beror inte på människan; det beror på HERREN.

Så Haman har satt upp galgar att hänga Mordokai på, samtidigt har konungen svårt att sova och de hämtar hans krönikor och läser för konungen och han får höra om hur Mordokai har räddat konungen liv genom att avslöja en konspiration mot honom och konungen undrar vad som har gjorts mot Mordokai för hans bidrag att rädda konungens liv, men ingenting, ingen ära har bevisats honom. Samtidigt står agagiten Haman ute vid konungens hov och han kommer in och konungen frågar Haman, ”Huru skall man göra med den man, som konungen vill ära? (Est. 6:6) Agagiten Haman är så full av sig själv och tror att konungen har Haman själv i åtanke, om han bara visste, och han säger att en sådan man ska vara klädd i konungsliga kläder som konungen själv har brukat att bära, och att han ska sättas på konungens häst och att konungens kungliga krona ska sättas på hans huvud, och man skall förkunna hans ära (Est. 6:7-9). Som sagt, Gud har humor, när Haman är redo att hedras på detta sätt säger konungen att Haman ska göra just detta för Mordokai. Efter detta återvänder agagiten Haman hem med huvudet täckt, i skam och sorg.

Dagen efter bjuds Haman tillsammans med konungen för andra gången in till drottning Ester för en bankett, och när konungen frågar Ester vad det är hon vill, vad är hennes framställan, då säger drottning Ester att hon bara har en framställan, att hon och hennes folk ska få leva, eftersom hon och hennes folk är sålda till förstörelse och undergång, till att dräpas och förgås. Och när konungen frågar vem som är ansvarig för detta säger hon att det är den onde Haman. Haman blir livrädd inför konungen som vänder ut i sin vrede och inför drottning Ester, och Haman som förstår att ofärd är beslutad för honom faller ner i soffan där drottning Ester sitter för att söka sitt liv, och när konungen återvänder missförstår han Hamans strävan att försöka vinna tillbaka sitt liv som en handling att försöka kränka (כָּבַשׁ| kavash) drottningen, vilket inte gör hans situation bättre. Konungen har blivit bedragen av Haman, och när han hör från sina rådgivare att Haman även har byggt galgar att hänga Mordokai på så ger han order om att Haman själv ska hängas på galgen han hade gjort åt Mordokai, ”Sedan lade sig konungens vrede” (Est. 7:10). På det sättet förstördes agagiten Haman.

Därefter skickar konungen ut ytterligare ett dekret där det judiska folket får försvara sig och ta byte. Och så räddades Guds folk undan undergång.

Återigen, vad Saul visade mot HERREN och hans Ord, är vad samtida kristenhet visar mot HERREN och mot hans Ord, och vi tror att vi kommer att behandlas annorlunda. Vi kommer också att förkastas. Eftersom vi är olydiga är vi upproriska, vi är envisa och arroganta. Vi förkastar Skriften, och om vi förkastar Skriften förkastar vi Gud själv. Inget är tydligare än det.

Och vi kan se att när gudfruktiga lärare kommer och undervisar om Guds sanna Ord hånas de. Det är som när Hiskia sände till hela Israel och Juda ett brev, och han skrev i brevet att de skulle återvända till HERREN Israels Gud, i det stod:

Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska konungarnas hand. Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse, såsom I själva haven sett. Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder. Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån eder, om I vänden om till honom. Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land och ända till Sebulon (2 Krön. 30:6–10).

Vad blev resultatet av detta? ”Men man gjorde spe av dem och bespottade dem” (2 Krön. 30:10). När gudfruktiga predikanter predikar budskapet om omvändelse och undergång är det detta som vanligtvis möter dem: Hån och spe. Nej, Gud behandlar oss inte så här längre, detta var bara mot Israel, det berör oss inte, men Paulus säger till korintierna att det som hände Israel lika gärna kunde hända dem, eftersom allt detta hände dem och är för evigt ett exempel för oss, att vi inte ska upprepa deras uppror, deras synder, deras avgudadyrkan, deras knorrande mot Herren (1 Kor. 10:1–11), ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller” (1 Kor. 10:12).

Och Gud han förkastade och övergav Saul, Jeroboam, Ahab, Joas, Amasja, Samarien, Juda, Assyrien, Nineve, Babylon och Rom. Och när han gjorde det med Juda och Jerusalem fanns Jeremia där och han var tvungen att skriva Klagovisorna, låt oss då titta på Juda dom.