Kompromisser

Det här är ett nyskrivet kapitel till den utökade utgåvan av Guds suveränitet: Den bortglömda doktrinen som jag gav ut 2023.

Vi lever i en postmodern värld, det är en värld som har kapitulerat inför möjligheten av att någonsin kunna finna den objektiva sanningen. Sanningen som alltid förut har varit något man sökt efter och eftersträvat. Jesus Kristus själv säger det till den tidens religiösa ledare, ”Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria” (Joh. 8:31–32), den borde således vara något eftersträvansvärt. Och Jesus säger några kapitel senare i samma evangelium, ”Helga dem i sanningen; ditt ord är sanning” (Joh. 17:17). Men i den här postmoderna världen är ledorden att sanningen är subjektiv, och vad som premieras är vad man kallar för tolerans, det innebär en tolerans som det ledande skiktet definierar, allt och alla utanför deras definition av subjektivism, tolerans och wokeness är således rättfärdiga mål att håna och hyckla, förneka och förkasta, och i vissa fall till och med att förgöra.

Kyrkan erkänner det inte, men den är påtagligt påverkad av postmodernismens tankar. Dess vetenskap uppskattas, citeras, används även om den står i kollision till Guds uppenbarade Ord, därför att Guds Ord är bara sant i delar, det är bara delvis användbart, och därför sviktar den postmoderna kyrkan så i sin övertygelse om vad som är sant, och om vad som är falskt, och de är lika fina som världen i att de tvivlar. Ty i den här världen, vare sig vi talar om den kristna eller profana, så är det lite fint att tvivla, att inte veta vad som är sant, eftersom sanningen är subjektiv, det finns ingen absolut sanning. Man får det att låta som om tvivel är något eftersträvansvärt. Och för att ge extra tyngd åt detta kanske man hämtar kraft i alla de fasansfulla övergrepp som nazisterna utsatte Guds folk för, de säger att förövarna inte tvivlade, de var fullständigt övertygade om att de gjorde rätt; och tvivlet skall vara ett skydd mot detta. Du ser det här perspektivet uttryckt till exempel i det fantastiska actionspelet Wolfenstein: The New Order, när huvudpersonen befinner sig i ett utrotnings- och arbetsläger. Det är en fascinerande dialog där mellan huvudpersonen och den fånge han är där för att rädda:

-Tron. Tron höll henne vid liv, jag… jag… jag kan inte tro med sådan övertygelse. För mig måste det finnas tvivel i allt. Annars finns det inget utrymme att ifrågasätta. Att lära sig. Den här platsen. Den är frukten av en tveklös, skoningslös övertygelse. Det är hit absolut visshet leder.
-Ändå är du troende.
-Jag undrar ofta vad det är för en gud som sanktionerar ett sådant lidande. Och jag frågar mig själv om min tro… är missplacerad.
-Han kanske testar oss.
-Nåväl, Shimshon. Om han testar oss… så har vi misslyckats på ett ofattbart sätt.

Det är en fascinerade och viktig dialog. Redan Descartes sade det, acceptera inget som sant om du inte vet att det är fullt sant utan tvivel, anta inget som sant bara för att någon vi litar på säger det. Och det är mycket sant att vi skall ha ett stort mått av skepticism och tvivel inför vad vi ser och hör här i världen, det är mycket nödvändigt. Men det är inte det tvivlet jag talar om. Jag talar om det tvivel som inte kan se Guds Ord såsom Guds Ord, egentligen talar jag om tro och trofasthet. På något sätt är det här moderna tvivlet den totala motsatsen till den gåva av tro som HERREN skänker oss. Tvivlet som lyfts fram i den moderna samtida kristenheten är egentligen bara uttryck för bristande tro, men dom säger att det handlar om dialogen ovan. Så istället för att underhålla sin otros tvivel så mycket skulle de istället vända sig i bön till Herren, som giver åt alla frikostigt om hon inte tvivlar (Jak. 1:5–6). Hon måste vända sig ifrån sin tvehågsenhet.

Det här tvivlet som man lyfter fram, framförallt i världen, man säger att det inte finns någon absolut sanning, och den som säger att det faktiskt finns en absolut sanning kommer att hånas och i värsta fall att förgöras. Personen kommer att tas ifrån sin plattform, om han skulle ha en sådan. Nej, idag är det fint, och eftersträvansvärt att inte veta vad som är sant. Världen kan numera inte ens definiera vad en kvinna är. Kan man inte det, då har sanningen lämnat en, den finns inte kvar, den är död och begraven, och bakom dessa tvivlande, resonerande och inställsamma ord finner vi vargar i fårakläder, eller med Jeremias ord, ”Deras tunga är en mördande pil; vad den talar är svek. Med munnen tala de vänligt till sin nästa, men i hjärtat lägga de försåt för honom” (Jer. 9:8). Och man undrar om Guds församling på samma sätt inte kan definiera vad en kristen är, eller vad synd är, eller vad det innebär att vara förlossad och friköpt, eller vad helgelse innebär och medför i en kristen människas liv. HERREN säger ju det till Juda folk genom profeten Jeremia, ”Säg därför till dem: Detta är det folk som icke vill höra HERRENS, sin Guds, röst eller taga emot tuktan. Sanningen är försvunnen och utrotad ur deras mun” (Jer. 7:28).

Det är också lite fint att vara tolerant, det är en slags egenskap man måste visa upp, även om toleransen kan vara det absolut största uttryck man kan tänka sig för sann intolerans och förtryck. Därför att det är dom, den nuvarande ledande klassen, som definierar vad som är tolerans och vad som är intolerans, och vad för uttryck som kan pressas in i den vyn är deras egendesignade världssyn.

Lindbom säger om toleransen, att den är en benämning för två skilda processer, varvid den ena är en destruktiv strävan efter heterodoxi, där varje norm, åsikt och princip skall förvandlas till ett provisorium. Ingenting har moralisk giltighet utöver den enskildes eller intressekollektivets subjektiva ståndpunkter. Den andra processen i toleransens krigföring är debatten, som bygger på att det inte finns några preexisterande sanningar utan dessa skall samlas ihop genom åsiktskollisioner i den debatt som tillåts. Men, säger han, ingen debatt får fördjupa sig för mycket, man får inte nalkas de eviga sanningarna, så att falskheten i toleransen sanningsökande blir uppenbar och debatten därmed bli meningslös. Nej, de vilja föra debatten i periferin, och med intensitet, och på så sätt förhindra att eviga sanningar aktualiseras och inre stillhet uppnås. Toleransen i människoriket är enbart ett sätt att utrota de sista resterna av den gudomliga ordningen själv. I den profana världen är detta toleransen. Den har upptagits av kyrkan. Äkta tolerans är fördragsamhet säger Lindbom, den profana och falska är likgiltigheten.

Och i toleransens tidevarv skall man också visa upp enhet hur falsk och omöjlig den än är, man offrar allt för den. Kristenheten har offrat sanningen för en falsk enhet. I Apostlagärningarna står det ju att det först höll fast vid apostlarna lära, och sedan gemenskapen; läran kommer först (Apg. 2:42). Och vi kallas ju för evangelikala, vid den tiden då William Tyndale levde kallades de för ”gospellers”. Därför ska vi hålla fast vid evangeliet och bara erkänna sann enhet, där den sanna läran i Skriften är den enda grunden för enhet och förkasta allt annat. Evangelikal enhet har eftersträvats under en lång tid, där läran förkastas för enheten. De vill hellre ha enhet än sanning. Det kommer aldrig att hålla eller fungera. Men innan vi tittar på vad de förkastar av sanningen, låt oss kort undersöka Schleiermachers inflytande på samtida kristendom.

I vår moderna värld står jaget i centrum, ända sedan Schleiermacher har sanningen fått stå tillbaka för människans känslor och upplevelser, det här exporterades inte bara ut till samhället i stort utan togs också upp av kyrkan. Schleiermacher sa att den kristnes erfarenhet bestod av liv och inte av doktriner, det är Kristus i oss, inte Kristus uppenbarad i Skriften och av den Helige Ande. ”The Bible is simply ’the original intepretation of the Christian feeling’, and by means of our own feeling we are free to add further ’interpretation’”.

Idag är det inte sanningen man söker, idag är det upplevelsen, man blickar hellre inåt för att kunna uppsnappa den inre rösten, andens röst, säger man, ja, guds röst, säger man, än att man söker sig till sanningen i hans Ord, det externa Ordet, det objektiva Ordet; Guds uppenbarade Ord har fått stå tillbaka för den egenkärlek som alltid skådar inåt, som människan lever för, och hon analyserar sina känslor, som alltid styr henne: magkänslan blir sanningen; hon följer hellre sina egna inre impulser än hon följer Ordet.

Pingströrelsen i Sverige kastades ut en gång från baptistsamfundet för sin lära om de karismatiska gåvorna, dessa gåvor har nu upptagits av alla kyrkor i Sverige. De är alla karismatiska, de blickar alla hellre inåt än utåt mot Kristus. Andens frukter frågar man inte efter, Andens helgelse är ointressant, bortglömd och försakad, däremot eftersöks gåvorna. Gud är bortglömd, du hör aldrig någon predika om Gud, du hör enbart predikade teman, och dessa teman sätter människan i centrum, hennes känslor, hennes upplevelser, hennes välbefinnande, hennes trauman, och man invaggar henne i trygghet på den väg som leder till fördömelse och förkastelse, de leds i klungor på den breda religiösa vägen, eftersom på den smala vägen och igenom den trånga porten kan man bara ta sig igenom en och en. Klungor göre sig där icke besvär. Men genom den trånga porten vill ingen gå, de vill hellre gå på den breda religiösa vägen i lättsamt flams utan allvar eller sorg över begångna synder, och ha glada dagar tills allt tar stopp. De förstår inte att den breda religiösa vägen leder till fördömelse och förkastelse; och de säga, Herre, Herre, har inte vi gjort det och det i ditt namn, i vår enhetsgemenskap, kastat ut onda andar, gjort under och tecken, hört dig viska i vårt inre, pratat i nya tungor, ätit och druckit med dig. Vi trodde vi följde dig, att vi gjorde din vilja, och Herren kommer att säga till dem, ”Jag vet icke varifrån I ären; gån bort ifrån mig, alla I ogärningsmän. Där skall då bliva gråt och tandagnisslan, när I fån se Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i Guds rike, men finnen eder själva utkastade” (Luk. 13:28; jmf. Matt. 7:13–14).

Varför tar inte kyrkan det här på allvar. Varför frågar man sig inte: Vandrar jag på den smala vägen, igenom den trånga porten, eller vandrar jag på den breda vägen i klungors klungor med de övriga religiösa? Har jag andens frukter, är jag befriad från synd, är jag köpt fri och förlossad? Är jag en ny skapelse i Kristus Jesus. Är mitt hjärta vänt mot Ordet eller mot mitt inre och den inre dialogen, vilken röst lyssnar jag på? Erkänner jag att Guds uppenbarelse är fixerad i det skrivna Ordet, att den är fullkomlig som den är, eller väntar jag på fler, på nya uppenbarelser, på mer skrift, på fler ännu oskrivna kapitel? Uppenbarligen gör en del det, man önskar ett annat Ord än det som redan är givet, man söker i översättningar som The Passion Translation eller i The Message, eller man läser böcker av människor som säger sig ha varit i himlen och har med sig nya uppenbarelser som inte finns i Ordet, eller lyssnar på drömmar och så kallade profeter med uppenbarelser som saknar allt stöd i Skriften, man är uppenbarligen inte nöjd med vad Gud har förlänat oss i sin godhet, nåd och kärlek, för man vill ha mer, men inte av Gud eller av hans Ord, utan mer av det som kan lyfta upp människan, kan ge henne bekräftelser av hennes egna drömmar och begär, mer av allt som är världsligt, meningslöst och tomt, och för den människan som söker detta, är det hennes allt. Människor kan bli väldigt entusiastiska inför en profetia man hör eller ett ord av vishet, man åker långväga till något man tror är en väckelse, men Ordet föraktas.

Det är ju här kristenheten har hamnat, i det terapeutiska evangeliet: Inget är sant, men är människan god nog kommer hon nog till himlen ändå. Jesus älskar alla precis som de är, anden leder henne, det är bara lyssna på honom, han kommer enbart att bekräfta henne om hon bara nogsamt lyssnar till den inre dialogen; om hon någonsin hör någon säga: stopp eller nej, så är det inte anden, för han kommer enbart att bekräfta henne, utan då är det människans eget straffande överjag som talar, det är bara att förkasta eller så söker man hjälp hos någon av alla de terapeuter av religiösa själavårdare som finns och som gärna hjälper henne att döda sanningens röst, den samvetets röst som blivit nedlagd i hennes innersta, och man manar henne att istället lyssna på den ton som är stämd efter meningslöshetens tomhet.

Synden är omdefinierad till att vara misslyckanden i människornas liv, Jesus till att vara en vis lärare som av tvång älskar alla människor, och Gud Fadern, han är övergiven, skulle han någonsin titta fram mellan raderna så är han: kärlek, kärlek, kärlek. Och eftersom vi inte kan förstå Skriften, det externa Ordet, Guds Ord, så måste vi hela tiden lyfta fram det: Vi förstår inte Skriften, vi kan inte vara kategoriska, vi kan inte säga något med någon som helst säkerhet, vi har inte en aning om vad Skriften säger utöver att Gud är kärlek, kärlek, kärlek, och om människan känner en varm ström inom sig som berör henne till tårar eller skratt då är det anden i henne som berör, och är ett tecken på att hon i sanning är frälst om hon bara tar ett beslut att just tro det.

Är det någon som känner igen sig? Det är både tillskruvat och väldigt sant. Det smärtar mig att skriva det här. Jag har läst så många gånger nu på sociala medier, i kristen media, att vissa kristna är så ödmjuka att de inte kan proklamera någon sanning. Det är ett mått på deras ödmjukhet. Hur skall man kunna bemöta en sådan människa? Hur man än gör står ju en sådan som segrare, alltså håller man tyst. Hon har ju redan med sina ord dödat alla möjligheter till att ens få möjlighet att säga något annat, för vad man än säger kommer man att framstå som motsatsen till att vara just ödmjuk. Det enda man kan göra är att hålla med, eller hålla tyst.

Man har gett upp om att hitta sanningen fastän den finns rakt framför våra ögon. Och i tusentals år har människor utlagt Skrifterna, men allt som en gång sagts om Guds Ord förkastas idag på många sätt. HERREN säger, ”Ställen eder vid vägarna och sen till, och frågen efter forntidens stigar, frågen vilken väg som är den goda vägen, och vandren på den, så skolen I finna ro för edra själar. Men de svarade: Vi vilja icke vandra på den” (Jer. 6:16). Intet nytt under solen alltså, historiska sanningar förkastas, och de förkastas antingen genom att de säger att de är så ödmjuka att det inte kan veta sanningen, förutom att gångna tiders utläggning var baserad på missförstånd, och brist på förståelse och sann kunskap, det vet man med säkerhet, eller att Guds kärlek är så stor att han inte bryr sig om något överhuvudtaget förutom att alla ska känna sig älskade. Och alla Guds attribut förkastar man, och när Guds Ord säger att han förkastar människor, då blundar man för det, man säger att det inte hänger ihop med den övergripande kärleken som Gud har givit uttryck för i sitt ord, och i personliga uppenbarelser, och i drömmar och i inre dialoger, och man förkastar Gud i sin egen rättfärdighet, som är så stor att till och med Gud måste både gå och bikta sig och ångra sig i säck och aska. HERREN säger ju det i Jeremia, ”Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst; mitt folk däremot känner ej HERRENS rätter. Huru kunnen I då säga: Vi äro visa och hava HERRENS lag ibland oss? Icke så, de skriftlärdes lögnpenna har förvandlat den i lögn. Sådana visa skola komma på skam, komma till korta och bliva snärjda. De hava ju förkastat HERRENS ord; vari äro de då visa?” (Jer. 8:7–9). De borde känna Guds rättfärdighet, hans rätter eller domar, men ändå säger de med stolthet: vi har ju HERRENS lag hos oss, men säger HERREN, deras skriftlärda, våra pastorer, har förvandlat Guds sanning till lögn och förakt. De har förkastat HERRENS ord, vari består nu deras vishet? Jag undrar det med. Vari består visheten i att överge Guds Ord, att kompromissa med sanningen på alla upptänkliga sätt?

På 1970 och 1980 talet så uppvisade pingströrelsen fortfarande stor vördnad för Treenigheten och för hans Ord, och även om jag är mycket tveksam till deras teologi om andedopet, arminianistisk frälsningslära och semipelagianism, så erkände man på den tiden sanningen. Men det här förändrades, rörelsen påverkades av sin omvärld. Den rörelse som varnade mig: läs inte teologi på universitetet, du kommer att förlora sanningen, din tro och andlighet, har själva fallit för världens begär och frestelser, och insupit dess värderingar, bejakat dess läror och teorier, förkastat Guds Ord som fullkomligt och tillräckligt i sig självt, som sanningen självt; hon har stirrat ner liksom Narcissus i sin egen spegelbild och kan inte slita ögonen från den skönhet hon tycker sig se. Skall hon kunna slita sig loss? Gud kallar inte på en rörelse, han kallar på oss en och en, han gör det därför att porten är trång; jag ser stora massor som far fram på den religiösa breda vägen mot undergång och förkastelse, och jag ser otaliga människor som går på den smala vägen, igenom den trånga porten, en och en. De kallas ut ur världen in i Guds rike, de pånyttföds, gives tro och omvändelse, och ett nytt hjärta som älskar HERREN och hatar synden. Men rörelsen ser inte ut så här, den är fylld av både vete och ogräs och först vid skördetiden kommer de att separeras, ogräset kommer att förkastas och brännas upp och vetet kommer att samlas hos Gud (Matt. 13:24–30). Men i rörelsen förnekas detta, alla tillhör vetet, allt är god frukt, alla som har tagit ett beslut är räddade. Dessa altarkallelser som de kallas, som populariserades av Finney och som senare upptogs av Billy Graham, älskar man att använda sig av idag. Men det finns inte ett enda bibelord som kan bekräfta giltigheten av en sådan kallelse, när Petrus predikade behövde han inte göra en altarkallelse, ty folket som av Anden hade blivit stungna i hjärtat frågar Petrus, vad skall vi göra, de uppmanas: omvänd er, och låt döpa er (Apg. 2:37–38).

Murray skriver det om Billy Grahams altarkallelser, ”Walking the aisle in response to the ’altar call’ was so closely identified with conversion that coming to Christ and coming to the front were treated as one and the same thing. Behind the practice lay the fallacy that saving faith is of the same nature as a physical decision, and that if only sinners will answer the evangelist’s invitation then grace will secure their rebirth.” Samma sak pågår idag. I tidningen Dagen i slutet av juni 2023 säger en pingstpastor att sedan de började göra en frälsningsinbjudan (altarkallelse) i sina gudstjänster har det har strömmat till många nya frälsta.

Martin Lloyd-Jones i London hade inte givit sin support till Billy Grahams korståg i London 1954–55, och när han pratade med Graham senare, 1963, sa Lloyd-Jones till honom, att om han slutade med att ta emot allmän support för sin kampanj, slutade med att ha liberala och katoliker på plattformen och slutade med sina altarkallelser så skulle han stödja honom i England. Inget av det här kunde Billy Graham ge upp. Francis Schaeffer uttryckte samma farhågor som Lloyd-Jones utan framgång. Altarkallelser och syndarens bön används istället för att förlita sig på att Guds Ord och Guds Ande skall göra vad Skriften lovar. Och eftersom man inte längre tror på kraften i förkunnelsen av Guds Ord, man håller det inte för att vara tillräckligt i sig självt för att påverka hjärtat, och bli den säd som ger den lyssnande människan liv, behöver man också någon yttre stimulans, så man försöker med världslig repetitiv och suggestiv musik och så kallad lovsång att få människorna att göra en inre upplevelse, sedan predikar man om församlingstillväxt baserat på världens vishet, och sedan fortsätter den repetitiva musiken och sången samtidigt som pastorn ber och sedan gör han sin altarkallelse, och den som då känner något, vad som helst, kan komma och bli frälst. Men han som ”blir frälst” har inte en aning om vad frälsning är, vad synd är, vad försoning är; för om han är där för första gången har han fått samma undervisning som man får på den ekonomiska högskolan där man lär dem hur man maximerar ett företags vinst, eftersom det är samma kunskap de båda använder, och har han varit där många gånger har han kanske hört lite teman om att Jesus kan rätta till ens misslyckade liv, ge mening åt livet, fylla en med glädje, och som en bonus bli rik på kuppen. Var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst, säger pastorn, om du tror på Herren blir du frälst. Men den här personen har inte en aning om vem Herren är. Hur kan han bli frälst? Hur kan pastorn garantera hans frälsning? Är inte det här den religiösa breda vägen han leder människan in på?

I den här sättningen är inte heller Gud främst, han kommer sist av alla. Här är det människan som tar steget när denna altarkallelse ges som är allsmäktig i en mening, hans steg gör försoningen verklig i hans liv, så lär rörelsen. Det är inte vad Guds Ord säger, men det struntar man i, eftersom en sådan Gud inte faller inom ramarna för deras världsliga vishet av vem han är och hur han tillåts verka. Men Gud säger till Juda, han kunde lika gärna sagt det till den samtida kristenheten, ”Profeterna profetera lögn, och prästerna styra efter deras råd; och mitt folk vill så hava det. Men vad skolen I göra, när änden på detta kommer?” (Jer. 5:31). Vart kommer då den fagra och förklemade kristenheten att vända sig, till Guds heliga, eviga och sanna Ord eller till världens visdom? Tiden får detta utvisa, min bön är dock att de till skillnad från Juda vänder sig till HERREN och hans eviga Ord och inte behöver gå under.

Vi kan inte kompromissa med sanningen, med Guds Ord. Vi måste förkasta varje kompromiss, varje otrons tvivel, varje postmodernistisk tolerans och falsk ödmjukhet. GT säger att det inte fanns en ödmjukare människa än Moses, men aldrig kompromissade han med Guds Ord eller befallningar (4 Mos. 12:3). Det ska inte vi heller göra, men det är precis vad den samtida kristenheten gör.

Därför är det här en bok om sanningen, en bok om Guds Ord, en bok om Guds attribut, om Guds försoningsplan, Jesu Kristi försonargärning, den Helige Andens gärning av pånyttfödelse och helgelse, det är en bok om hur Gud utkorar och förkastar. Jag kommer att beskriva den reformerta teologin, jag kommer att utlägga Guds Ord, utifrån det kan läsaren antingen förkasta eller bejaka; läsaren kan själv läsa varje bibelord som antingen citeras i texten eller hänvisas till. Men för mig är Skriften absolut sann. Vår enda källa till kunskap om Gud och allt som uppenbaras, jag tänker inte gå till någon annan källa för att inhämta kunskap än till Guds Ord, och kristenhetens historiska källor.

Det här är viktig. Jag kommer inte att inhämta världens kunskap, och det kan ibland uppstå kollisioner här. Lev Sjestov beskriver i sin bok Sola fide hur Erasmus och Luther debatterade om den fria viljan, han menade att filosofen Erasmus ansåg att läran om den fria viljan var den svagaste punkten i Luthers teologi, eftersom Luther förnekade viljans frihet. Problemet var att de talade om två olika saker, som vi ofta gör; vi pratar förbi varandra. Luther menade att människan är helt fri viljemässigt i fenomenvärlden, men den friheten sträcker sig enbart inom vissa gränser, bortanför dessa upphör den. Erasmus hade den filosofiska fenomenens lagbundenheten att ta hänsyn till, han förstod inte att Gud inte var bunden av sina egna lagar, och ville pressa in Gud i dessa. Luther ansåg att lagbundenheten kunde strida mot friheten bäst den ville. Människan är fri i alla vardagshändelser i en lagbunden värld, det i sig är inget konstigt. Men Gud är inte bunden av denna lagbundenhet. Vad jag vill säga med detta är: Låt oss alla hålla oss på samma planhalva. Det här är ingen filosofisk bok, det här är en teologisk bok. Jag vill inte att någon skall läsa in saker i vad jag skriver utifrån fel utgångspunkt.

Följaktligen, det här är en bok om Skriftens uppenbarade sanning. Jag säger inte att jag har sanningen, eller att jag besitter sanningen, jag säger att Guds Ord är sanningen, Guds Son kallar sig själv för sanningen, som λόγος (Ordet). Vi har sanningen, och vi måste proklamera sanningen, det var ju det som Luther gjorde under reformationen, han upptäckte sanningen och reformerade hela den kristna världen, denna sanning som den terapeutiska kristendomen nu förkastar, att Ordet är fullkomligt, att Ordet ger liv, att Ordet ger kunskap, att Ordet är Kristus Jesus. Vi har sanningen i Guds Ord, det är vad vi i denna bok nogsamt kommer att studera.

Låt oss inte heller glömma reformationens fem solas: Sola Gratia, Solus Christus, Sola Fide, Soli Deo Gloria och Sola Scriptura är ju utmärkta fyrbåkar att fästa blicken på så att man inte hamnar fel.  De är förkastade idag. Men de är utmärkta hjälpmedel, så att man inte låter sig luras eller förföras av allt vi ser och hör utan att vi värderar allt utifrån Guds Ord: frälsningen kommer genom nåd allena (människan tillför inget, Guds nåd är den enda orsaken), genom tro allena (inga gärningar vi gör förklarar oss rättfärdiga), och möjlig genom Jesus Kristus allena (ingen annan väg till frälsning finns), och vårt liv skall levas för Guds ära allena (endast Gud tillhör all ära) och allt skall prövas och testas gentemot Skriften allena (inga läror, inga uppenbarelser, inget utanför Bibeln får formulera våra doktriner), som är vårt enda rättesnöre och enda auktoritet i allt.