Fortsatta reflektioner kring våra svenska bibelöversättningar och något om den ställföreträdande försoningen

This will be in Swedish. Det här är en gammal blogpost.

Jag hade först tänkt att sätta titeln Jesu död som ställföreträdande straff, för det är vad den inledande texten kommer att handla om, men den slutade i en kritik av våra svenska bibelöversättningar. Men är du intresserad av våra svenska bibelöversättningar och av försoningsläran, tycker jag att du skall fortsätta att läsa.

Förkortningar som används: 1917: 1917 års kyrkobibel; SFB98: Svenska Folkbibeln 1998; SFB15: Svenska Folkbibeln 2015; KJV: King James Version; RSV: Revised English Version; LSB: Legacy Standard Bible. Det finns andra bibelförkortningar i texten, men de är lätta att kolla upp.

Människor tycks ha en oklar uppfattning om vad Jesu död på korset innebar. Katolikerna håller med om att Jesu död på korset var ställföreträdande men inte straffande. Det är så den moderna människan ser på det. Inte skulle väl Jesus straffas för vår synd, han dog för vår synd. RSV till exempel undviker helt begreppet propitiation (att offret var blidkande) i sin översättning och översätter i stället med expiation (att det var botgörande). En del kallar Jesu död på korset för kosmisk barnaga och de kan inte acceptera straffets realitet, de kallar Gud för blodtörstig, att Gud är som alla andra blodtörstiga gudar, att Gud är en slav under sin egen vrede, att Gud använder våld för att lösa problem och så vidare. Den moderna människan har svårt för att Jesus dör genom att Gud straffar honom ställföreträdande. Det är att ställa Gud, Skaparen av vår värld, inuti vård värld och pålägga honom alla mänskliga värderingar, känslor och verkligen göra honom till något han inte är. Det är respektlöst å det grövsta.

Man är också oklar över vem som dödade Jesus. Ord som kan tolkas som att Gud är den som faktiskt är den yttersta orsaken till Jesu död tycks man ha svårt för (Sak. 13:7; Matt. 26:31). Vad tror man att dessa texter betyder? I synnerhet om du läser Apg. 2:23 tillsammans med den i Sak. 13:7. Men det är HERREN Sebaot som säger i Sak. 13:7: “Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger HERREN Sebaot. Må herden bliva slagen, så att fåren förskingras; ty jag vill nu vända min hand mot de svaga” (1917). Den som står HERREN nära (עָמִית) översätter ex. KJV med “fellow” och de beskriver att det literalt betyder: “the man of my society”. Vi tillhör ju inte riktigt Guds samhälle än, här är Jesus tillhörande Guds samhälle herden som HERREN Sebaot slår med svärdet; i Apostlagärningarna 2:22–23 kan vi läsa att Jesus, “denne som blev given i edert våld, enligt vad Gud i sitt rådslut och sin försyn hade bestämt, honom haven I genom män som icke veta av lagen låtit fastnagla vid korset och döda” (1917), 1917 har här en överlägen översättning av den grekiska texten där vi finner dels ett βουλή (beslut, rådslut) och dels ett πρόγνωσις (försyn, plan, förutbestämmelse). Gud har i ett trinitärt rådslut förutbestämt att sända sin eviga Son Jesus Kristus för att han skall dö på korset. Lukas fortsätter i Apg. 4:27–28 att säga att de har samlat sig mot Guds smorde: “de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske” (1917). Återigen är 1917 överlägsen i sin tydlighet av Guds försyn, samma nomen som i Apg. 2:23 återkommer här (βουλή) men istället för ett πρόγνωσις har vi här verbet προορίζω (förut bestämma). Så i ett trinitärt rådslut i Gud är det i förväg förutbestämt vad som skall ske med Jesus. I 1 Pet 1:2 har vi återigen det gr. πρόγνωσις: “Utvalda enligt Guds, Faderns, försyn, i helgelse i Anden, till lydnad och till bestämmelse med Jesu Kristi blod. Nåd och frid föröke sig hos eder.” Visst är det underbart att återigen få läsa svenska konjunktiv? Det svenska språket som är ofattbart vackert utarmas och varje ny svensk bibelöversättning eller revision gör allt för att vårt vackra svenska språk skall blottställas.

Jag tänkte på det när jag läste boken No Remorse av Tom Clancy, man tänker sig att den boken borde översättas med Utan ånger på svenska, nej, den heter något mycket vackrare, den heter Utan misskund. När hörde du begreppet misskund senast? Snart är det bara 80-åringar och äldre lärare i svenska språket som klarar av att läsa 1917 års översättning. Jag tänkte på det när jag började läsa 2015 års revision av Svenska Folkbibeln, det var uppenbart att man raderat bort alla skall, nu finner du bara ska, och så säger de svenska språkreglerna att man ska uttrycka sig, så jag får ju svårt att kritisera det, men för mig är ett skall starkare än ett ska. De har också plockat bort en massa kommatecken, och det är väl ok så länge man inte gör maningarna alltför korta. Allt det här var en parentes, låt oss återgå till ämnet.

Vad säger HERREN i Lev. 17:11: “Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är det som bringar försoning, genom själen som är däri” (1917), det här upprepas i Heb. 9:22: “Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse”. Alla de fem Moseböckerna hanterar det här, det börjar redan i 2 Mosebok och sedan fortsätter det, att försoning kräver att blod utgjutes, och Gud har givet oss blodet för att vi skall få försoning. Nu var det ju inget vidare med djurblodet eftersom prästen dels fick offra för sig själv och sedan offra för folket för att bringa försoning, och sedan inträffade varje år det som kallas för Den stora försoningsdagen då prästen dels offrade en tjur för sina och sitt hushålls synder, sedan den ena bocken, och översteprästen skulle stänka med först tjurens blod och sedan med bockens blod framför nådastolen i det allra heligaste, sedan skulle den andra bocken som fick leva, den lade man sina händer på och bekände alla folkets synder och sedan släpptes den ut i vildmarken och tog med sig folkets alla missgärningar. Du kan läsa om detta i Lev. 16. Vi skall också ha klart för oss att dessa offer inte friköpte dem från alla deras synder, det fanns begränsningar, de pekade på det yttersta och sista offret, på Jesus, Guds enfödde Son.

När jag började skriva på den här hade jag ett tydligt mål, och det var att visa på att Gud är så ofattbart mäktig och suverän och outrannsaklig. Jag hörde RC Sproul prata om det här häromdagen, där han beskrev sin hund som hade blivit ormbiten i ansiktet och hur de kom varandra så nära, men efter två år fick hunden kramper och man var tvungen att avliva honom och hur svårt det var, han klarade inte av det själv, att åka med hunden till veterinären. Abraham sattes också på prov, ofattbart hur han kunde resa med sin son Isak under tre dagar vetandes vad Gud krävde när han kom fram. Jag undrar ibland vad han tänkte under färden, kunde han sova på nätterna, vad pratade Abraham och Isak om? Jag tror jag hade gått sönder. Men i fallet med Jesus är Gud den som själv tvingas döda sin Son, det är en ofattbar tanke, men det är vad Bibeln uppenbarar. Gud sänder sin Son för att han skall uppfylla Guds vilja, läs Johannes evangelium; läser vi i Apg. så ser vi att Gud har en plan och han initierar den här planen som resulterar i att Jesus, Guds enfödde Son, dör på korset, för din och min synd, men han dör inte bara, han lider på korset i vårt ställe, men han lider inte och dör inte bara för oss, han tillskrivs även alla våra synder. Kan du tänka dig, alla världens synder under drygt 6000 år lades på honom. Hur kan man bära allt det? Jag talar här om de utvaldas synder, de var för dessa Jesus dog, för de utvalda, de som Gud utvalt före världens skapelse och begynnelse. Han var inte ett allmänt substitut, han var ett personligt substitut, det är därför hans död inte resulterar in en potentiell frälsning utan i en faktisk frälsning, för den Gud har utvalt, den utvalde är friköpt av Gud. Och eftersom Gud inte kan acceptera synden så lider Jesus, han bär allas våra synder, och han dör i vårt ställe. Ställföreträdande lidande och död, men också ställföreträdande liv. Hans perfekta liv, han uppfyllde Guds heliga lag fullkomligt, det betyder inte att han enbart lät bli att göra något emot Guds lag, inte ens tanken fanns hos honom. Kan du själv tänka dig att du tar dig igenom en enda dag utan att tänka en enda ond tanke? Eller att du älskar “HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft” perfekt varje sekund av ditt liv? Vi kan inte uppfylla Guds lag. Där är nästa fel vi har. Vi tror att bekännelsen räcker, tro mig, bekännelsen räcker inte, bekännelsen måste resultera i ett förvandlat liv, vi måste formas efter Guds Sons bild (Rom. 8:29). En bekännelse som inte resulterar i ett förvandlat liv leder inte till frälsning; har ni hört något annat är det en lögn ni har serverats. HERREN säger det i Hes. 11:19–20: “Och jag skall giva dem alla ett och samma hjärta, och en ny ande skall jag låta komma i deras bröst; jag skall taga bort stenhjärtat ur deras kropp och giva dem ett hjärta av kött, så att de vandra efter mina stadgar och hålla mina rätter och göra efter dem, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud” (1917). Gud kommer att vara den som förvandlar den han kallar och frälser, och den förvandlade kommer att hålla Guds bud och följa dem. Så Jesus Kristus, Guds Enfödde, dog, led och levde, ställföreträdande för oss. Han friköpte dessutom oss och adopterade oss för att vi skulle ära honom med den härlighets ära Gud förtjänar, eftersom all ära tillhör honom.

Jag har aldrig haft någon hög tanke om Bibel 2000, jag har däremot stöttat det svenska bibelsällskapet under största delen av mitt vuxna liv, därför att Bibeln är Guds Ord, och Guds Ord verkar aldrig fåfängt. Allt det här ändrades när jag råkade läsa Jes. 53:10 i Bibel 2000. Det är vad denna text handlar om. Låt oss läsa den i två olika översättningar, så hoppas jag att ni förstår, med den bakgrund jag har givet, vad jag menar, om vem som är den yttersta orsaken.

“Det behagade HERREN att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och HERRENS vilja skulle genom honom hava framgång.” (1917).

“Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom” (Bibel 2000).

När jag läste det i Bibel 2000 tappade jag andan, jag blev så arg och ledsen och efter det har jag i stället valt att stötta Trinitarian Bible Society. Ärligt talat vet jag inte vad Bibel 2000 hittar den texten som de har översatt, den finns inte som variant. Jag har inte sett en enda översättning som liknar den någonstans, här finns också ett heb. nyckelverb חָפֵץ (chafetz), som betyder precis som det står, “to desire”, “to delight in”, “to take pleasure in”. Vi finner verbet många gånger i GT, ex. i Hes. 18:23, 32 där HERREN inte finner någon glädje i den ogudaktiges död, vi finner det i Höga Visan 2:7; 3:5; 8:4 där vi varnas för att oroa kärleken förrän den själv vill, vi har det i 1 Sam. 2:25 där Gud önskar döda Elis båda söner, alla dessa använder verbet חָפֵץ. Så Bibel 2000 översätter mot alla andra bibelöversättningar med att, “Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer”, det enda korrekta de lyckas med är begreppet skuldoffer. Så med några verser kan Bibel 2000 förkasta delar av försoningsläran, att det var ”HERRENS vilja att slå honom”. Jag kan inte fatta det eftersom resten av Jes. 53 är översatt korrekt, att Jesus bar “våra sjukdomar”, han “blev straffad, slagen av Gud”, “pinad för våra brott, sargard för våra synder”, “Herren lät vår skuld drabba honom”, allt är korrekt hit, man erkänner det man kallar för “penal substitution” ända till vers 10. Det är viss skillnad mellan att “Herren tog sin an den han sargat” och “Det behagade HERREN att slå honom” (1917). Det var inte så att Gud gladde sig över att döda Jesus, men han såg på försoningen med ett annat perspektiv, att vi blev friköpta med Herren Jesu blod, till en evig rättfärdighet i Jesus Kristus. Inte ens The Message misslyckas med texten på det här sättet.

Men Bibel 2000 fortsätter i spåren på NT–81, låt oss läsa 2 Kor. 5:19, för uppriktighetens skull, så översätter 1917 på liknande sätt: “Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser”, “Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människornas deras överträdelser” (SFB98). Jag tycker själv den grekiska texten är självklar, Gud är subjekt i satsen, Θεὸς ἦν ἐν Χριστῷ, κόσμον καταλλάσσων ἑαυτῷ (Gud var i Kristus, försonande världen med sig själv). Men här handlar det om doktriner och det tycker inte alls om det, så de försöker hitta en utväg och den utvägen finns här med ἦν (imperfekt verb) och καταλλάσσων (presens particip), då kan man ta det som en perifrastisk konstruktion, och så väljer man att göra det. Många översätter så, 1917, RSV, ESV, NRSV, NET, NIV. Det är ingen ursäkt, men är lättare att förstå än Jes. 53:10.

Bibel 2000 fortsätter sedan med sitt projekt att missförstå Guds Ord, Apg. 20:28 översätter de med: “Ge akt på er själva och på hela den hjord som den heliga anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sin sons blod.” Då kanske någon tänker, vad är det för fel med den översättningen? Den ser ju doktrinärt korrekt ut. Men de lägger till ett ord som inte finns i den grekiska texten, låt oss läsa 1917: “Så haven nu akt på eder själva och på hela den hjord i vilken den helige Ande har satt eder till föreståndare, till att vara herdar för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod”, ni ser att det är en helt annan översättning, Gud har vunnit församlingen med sitt eget blod. Så först tar man sig till The Greek New Testament för att titta i apparaten, det kan ju vara så att de har valt en annan läsart än alla andra i hela världen. Det har dom inte. Vi finner i apparaten att det finns en läsart som byter ut “Guds församling” mot “Herrens församling*”* eller mot “Herrens och Guds församling”; vi finner att prepositionen διὰ är utbytt mot εαυτω, διὰ med genitiv får ungefär samma betydelse som εαυτω, som står i dativ, det betyder “via” eller “genom” (även instrumentalt). Det är i vilket fall en ovanlig läsart. Sen finns det två andra läsarter, originalet: αἵματος τοῦ ἰδίου, första läsarten: ιδιου αιματος, andra läsarten: αιματος αυτου. Markören för om ordet är i bestämd eller obestämd form saknas i dessa läsarter, för övrigt är bara orden för “blodet” och “egen” i en annan ordning*.* Men det finns ingen läsart där ordet son finns med.

Så vart har Bibel 2000 hämtat det ordet? Har de bara hittat på det? Är det i så fall ärligt och vetenskapligt att göra så? De måste ha hittat på ordet, för att det fungerar med deras teologiska övertygelse, jag vet faktiskt inte varför de har lagt till ett ord som inte finns i den grekiska texten någonstans, men man kan ju undra om det gjort det vid flera tillfällen? De gör det inte för att göra texten förståelig, det måste man göra ibland, här förändrar de Guds heliga Ord, och det är allvarligt. Så i Apg. 20:28 lägger de till ord som inte finns och i Job 19:26 stryker de ord som de säger att de inte kan översätta, till skillnad från alla andra hundratals bibelöversättningar. Nej, Bibel 2000 är inte en trovärdig översättning. Kommittén skulle aldrig släppt igenom vissa översättningar och den svenska kristenheten borde inte använda den eftersom det finns bättre, sannare och trovärdigare översättningar. Har man däremot ingen annan Bibel att läsa så fortsätt att läsa i den Bibel du har, ty Gud har lovat i Jes. 55:10–11: “Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det” (1917). Du kan lita på att Gud verkar i genom sitt Ord, även genom Bibel 2000.

En sak som jag inte heller kan med är det som moderna översättningar gör i olika hög grad, man byter ut det heb. verbet “känna” mot “utvälja” eller “ligga med”, och man byter det viktiga begreppet “säd” mot “avkomling” ganska genomgående. Men de är nästan aldrig konsekventa och blir på det sättet ändå meningslösa. Det här gäller både Bibel 2000 och SFB15. Just det här att man inte är konsekventa med något gör att man inte vill läsa dessa bibelöversättningar. Och jag vet att det handlar mycket om vad man är van vid, igenkänning; jag har dock helt gått över till att läsa KJV. Människor vill förenkla bibelöversättningarna så att människor skall kunna förstå dem, jag köper det och förstår det, men dom gör det inte konsekvent, jag kan inte riktigt förstå vad de vill uppnå. Man har till exempel plockat bort “nitälska” men man har kvar “förstlingsfrukt” som hotas med att tas bort från SAOL enligt en artikel i Språktidningen, detsamma gäller för begreppet “beläte”. Undrar hur många 15-åringar som vet vad det betyder. Jag läste julevangeliet (Luk. 2:1–14) för en 11-åring i julas från SFB15, där har man bytt ut “landshövding” mot verbet “styrde”, det gör inte ens Bibel 2000, så i Luk. 2:5 har vi begrepp som jag tror många yngre har svårt att förstå, “trolova” och “havande”, Bibel 2000 behåller “trolova” men ändrar “havande” till “väntade sitt barn”, “härbärget” är utbytt mot “gästrummet”, “förskräckta” blir till “mycket rädda” (SFB15), “stor förfäran” (Bibel 2000), för att när änglarna sjunger ändrar man “välbehag” till “älskar” (SFB15), “utvalt” (Bibel 2000). Här måste jag kritisera både SFB15 med sitt “älska”, det finns inte stöd i texten för det ordvalet, möjligtvis i en extrem överföring, detsamma gäller Bibel 2000, att det får bli en extrem överföring, men det är inte deras uppgift att finna sådana, “välbehag” som både 1917 och SFB98 har är utmärkt.

En sådan så kallad förenkling av texten gör den inte lättare att förstå för förenklingen är inte genomgående och är den inte genomgående är den meningslös. Dessutom finns redan Nya Levande Bibeln, för de som tycker det är svårt att läsa en vanlig Bibel. Jag är ledsen att behöva kritisera även SFB15, men jag känner ingen som helst kärlek till den. Skall ni läsa en svensk bibelöversättning tycker jag att ni skall läsa 1917.

Kärnbibeln har ju ett intressant koncept och den är lärorik, men när jag har läst ex. Rom. 8:28–30, det som kallas den gyllne kedjan, vad står det då: “Vi vet med full säkerhet att allt ständigt samverkar till det bästa för dem som: älskar Gud och är kallade efter hans syften [som har gensvarat på hans kallelse och lever i hans vilja]. [Gud är allvetande.] Han visste på förhand vilka som skulle bli hans en dag, och han har förutbestämt att deras inre karaktär ska formas efter hans Sons avbild, så att han [Jesus] skulle bli den förstfödde (högsta, mest betydelsefulla) bland många syskon (bröder och systrar i tron). Dem han förutbestämt [att de skulle ta emot Jesus och formas efter hans avbild], har han även kallat, och dem han kallat, har han även förklarat rättfärdiga, och dem han förklarat rättfärdiga, har han även skänkt sin härlighet (dem reser han upp till en högre standard).” Problemet är dessa kommentarer, därför att de leder läsarna in mot översättarens teologiska uppfattning. Jag som kallar mig för en kalvinist har ju jättesvårt med kommentaren “[som har gensvarat på hans kallelse och lever i hans vilja]”, eftersom det motsäger min tro helt och fullt. Eller att, “Han visste på förhand vilka som skulle bli hans en dag”, det är klassisk arminianism som predikas, det skall inte ske i en bibeltext, det skall ske i en kommentar. Så om kärnbibeln höll sig till att förklara leviratäktenskap och inte till att framföra arminianism vore det som en god studiebibel, och det är nog så man skall se Kärnbibeln, som en studiebibel.

Jag är glad och tacksam att vi i vårt lilla land har många bra bibelöversättningar och att Bibeln är tillgänglig för alla, det är en stor nåd från Gud att vi har det och vi skall tacka och ära honom för det. Man kan läsa Bibeln på många olika sätt, för att bara läsa den, för att lära känna Gud, för att studera den på djupet, men ju mer jag umgås med Guds Ord och samtidigt undersöker grundtexten så inser jag ju att översättarna har ett ofattbart stort ansvar, och jag tror vissa tar det på största allvar och jag tror vissa ser det som sitt jobb, som en uppgift som vilken som helst. Givetvis kommer ju det att påverka slutresultatet. Men jag har med den här fragmentariska texten velat att lyfta fram vikten av synen på Jesu försoning, Jesus dog och levde för oss ställföreträdande, alla våra synder tillskrevs honom och hans rättfärdighet tillskrevs oss i ett fullkomligt byte utfört av Gud, Jesus fick lida för våra synder, han fick också dö för våra synder, hans blod fick utgjutas för våra synder, ty Guds helighet, vrede, kärlek, rättvisa och rättfärdighet kräver det, att synden straffas; Gud hade tills Jesus dog för våra synder låtit allas synder förbli ostraffade av nåd, ty han visste före han ens skapade världen priset för vår försoning, “Having predestinated us unto the adoption of children by Jesus Christ to himself, according to the good pleasure of his will, to the praise of the glory of his grace, wherein he hath made us accepted in the beloved” (Ef. 1:5–6 KJV), så låt oss prisa äran av hans nåd (nådeshärlighet säger 1917).

Låt oss fortsätta att se vad det står i detta fantastiska kapitel; Paulus överträffar sig själv här så många gånger, Ef. 1:9 “Having made known unto us the mystery of his will, according to his good pleasure which he hath purposed in himself”, här ser vi det igen, “according to his good pleasure” som han har “purposed in himself”, av någon anledning översätter SFB98, SFB15, Bibel 2000 med Kristus. Jag vet inte varför eftersom det inte står Kristus i den grekiska texten, det står: “ἐν αὐτῷ”, det finns heller ingen variant som säger det, så även SFB hittar på saker som inte finns (jag vet att det hänvisar till Kristus, så ingen behöver bli upprörd. Men frågan är om man skall översätta ett pronomen med ett pronomen eller vad det pronomenet hänvisar till?) Frågan är ju om det skall stå “i honom” eller “i sig själv”, båda översättningarna är möjliga. Vi ser ju samma i vers 5 där vi är predestinerade till adoption genom Jesus Kristus till honom själv (Gud). Ef. 1 är inte det lättaste att översätta, vers 3–14 är en enda lång mening, Paulus var själv så förundrad över Guds fantastiska och nådefulla plan, och det märks när man läser i en god och bra översättning av dessa versar. Här lyckas Kärnbibeln mycket bättre förutom den onödiga kommentaren i vers 11, där det låter som om Gud enbart deltar och medverkar genom att han utväljer oss. Lyssna på KJV i stället, Ef. 1:11–14: “In whom also we have obtained an inheritance, being predestinated according to the purpose of him who worketh all things after the counsel of his own will: That we should be to the praise of his glory, who first trusted in Christ. In whom ye also trusted, after that ye heard the word of truth, the gospel of your salvation: in whom also after that ye believed, ye were sealed with that holy Spirit of promise, Which is the earnest of our inheritance until the redemption of the purchased possession, unto the praise of his glory.” Vi är predestinerade efter Guds ändamål och avsikt som genomför allt efter rådslutet av hans vilja, i vers 5 var det efter hans goda viljas beslut, vad är då Guds ändamål och avsikt med att vi skapades, att han friköpte oss genom det offer Kristus Jesus blev? Jo, att vi skulle vara till hans härlighets ära, vi som förut har hoppats på Kristus. Så återkommer det i vers 14, att allt det här sker till hans härlighets pris. Jag gillar verkligen 1917 här: “I honom haven jämväl I, sedan I haven fått höra sanningens ord, eder frälsnings evangelium, ja, i honom haven I, sedan I nu ock haven kommit till tron, såsom ett insegel undfått den utlovade helige Ande, vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris”, KJV översätter alltid väldigt ordagrant: “unto the praise of his glory”.

Låt oss titta på den sista versen, vers 14. Gr.: ὅς ἐστιν ἀρραβὼν τῆς κληρονομίας ἡμῶν, εἰς ἀπολύτρωσιν τῆς περιποιήσεως, εἰς ἔπαινον τῆς δόξης αὐτοῦ.

1917: ”vilken är en underpant på vårt arv, till förvissning om att hans egendomsfolk skall förlossas, hans härlighet till pris.”

SFB98: “Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.”

SFB15: “Anden är ett förskott som garanterar vårt arv, att hans eget folk ska befrias, till hans ära och pris.”

Bibel 2000: “Den är en borgen för vårt arv, att Guds folk skall bli friköpt och Gud få pris och ära.”

KJV: “Which is the earnest of our inheritance until the redemption of the purchased possession, unto the praise of his glory.”

Jag vet att inte alla kan grekiska, så ni får försöka tro mig. Den grekiska texten börjar med ett ὅς, som är ett relativ pronomen, så det är uppenbart att det är Anden som Paulus talar om, det är uppenbart från den föregående versen, men det står inte så i texten. Ni ser också två εἰς i texten, det är en preposition som alltid konstrueras med en ackusativ och vanligtvis anger mål eller plats (in, mot, till), och som på ett sätt svarar på varför Gud har skänkt oss Anden, som en underpant till vårt arv, varför har Gud gjort det? Jo, han har gjort det: εἰς (till) återlösning av [Guds] egendom, han har gjort det: εἰς (till) pris av sin ära. Ef. 1:3–14 är en av Bibelns mest fantastiska verser. Sätt er och läs dem i lugn och ro en dag och tappa andan över vår mäktiga, allsmäktiga och eviga Gud.

Ni ser också att alla översättningar plockar in ord på ord som inte finns i texten, ibland är det nödvändigt, ibland är det fullkomligt oklart varför; jag vet inte vart de hämtar egendomsfolk, kanske även det är en ofantligt stor överförd mening från återlösning, men man behöver inte översätta så klumpigt, och därför tycker jag om Biblar som markerar ord som inte finns i den grekiska eller hebreiska texten med kursiv stil. Vi avslutar exemplet med att låta LSB översätta texten så att ni ser vad jag menar: ”who is given as a pledge of our inheritance, unto the redemption of God’s own possession, to the praise of His glory.” Ni ser här hur bibelöversättarna markerar att de har tillagt ett God’s own.

Det är inte oviktigt vilken bibelöversättning du läser. En felaktigt översatt Bibel kan leda till falska doktriner, och det är allvarligt. Man kan inte heller jämföra och läsa Bibeln som en deckare, det är ett annat språk, man kanske behöver arbeta lite med den, till och med Petrus tycker att vissa delar av Paulus brev är svåra att förstå, och som “okunniga och obefästa människor vrångt uttyda, såsom de ock göra med de övriga skrifterna, sig själva till fördärv.” (2 Pet. 3:16, 1917). Den här versen är ett ypperligt exempel att se på, jämför en ordagrann översättning mot en mindre ordagrann översättning:

NA28: ὡς καὶ ἐν πάσαις ταῖς ἐπιστολαῖς λαλῶν ἐν αὐταῖς περὶ τούτων ἐν αἷς ἐστιν δυσνόητά τινα ἃ οἱ ἀμαθεῖς καὶ ἀστήρικτοι στρεβλώσουσιν ὡς καὶ τὰς λοιπὰς γραφὰς πρὸς τὴν ἰδίαν αὐτῶν ἀπώλειαν.

LSB: “as also in all his letters, speaking in them of these things, in which are some things hard to understand, which the untaught and unstable distort, as they do also the rest of the Scriptures, to their own destruction.”

SFB98: “och så gör han i alla sina brev när han talar om detta. I hans brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv, något som också sker med de övriga Skrifterna.”

Det LSB väljer att göra här som en mer ordagrann översättning är att följa ordföljden i den grekiska texten. Det är mycket riktigt så att det inte finns någon ordföljd i det grekiska språket som vi har i vårt svenska, men det betyder inte att orden bara är utkastade hur som helst. Här kan man tro att Petrus skriver att man förvränger Paulus ord till eget fördärv, men det kanske är så att man skall följa den grekiska texten, där det står att man förvränger Paulus ord, precis som man förvränger resten av Skriften, till sitt eget fördärv. Det är i alla fall så den grekiska texten är konstruerad. Det är tydligare tycker jag.

Så det kostar lite att läsa Bibeln, men allt som är värt någonting kostar också någonting, och att läsa Guds Ord är värt precis allt. Inget är gratis, men som mormor alltid sa: “kunskap är inte tungt att bära”, även om den ibland må vara tung att inhämta.

Jag skulle dock vilja uppmana den som läser engelska att antingen välja att läsa KJV, man tror inte att den är 400 år gammal, ibland blir jag förvånad över hur modern den låter; välj gärna en från Trinitarian Bible Society, de har biblar i alla storlekar och i olika priser, med förklaringar av ord som ändrat betydelse i textblocket, som är fantastiskt i fyra kolumner (Westminster Reference Edition); jag tror dessutom att den grundtext som används av KJV är den text som Gud har bevarat, den som kallas Textus Receptus. Men jag vill också slå ett slag för LSB, den översättningen är helt nyutkommen (2021), den är väldigt ordagrann. Folk tror att ordagranna bibelöversättningar inte går att läsa, de har fel. LSB är däremot baserad på det som man kallar den kritiska texten, texten är alltså ett hopplock av olika textkritiska forskare, som de tror att texten en gång såg ut, bland dessa forskare finns sådana som tror på Guds bevarade Ord och sådana som tror att Bibeln är som vilken text som helst. Alla våra svenska bibelöversättningar förutom Reformationsbibeln (ej färdig än) är översatta från denna eklektiska text. Jag tror inte alla känner till det, det betyder också att din bibeltext kan skilja sig åt för att man tagit bort eller lagt till ord och meningar, eller förändrat dem. Därför kan en bibel översatt från Nestle-Alands 26:e upplaga skilja sig från en översatt från den 28:e. De biblar däremot som är översatta från Textus Receptus har en fast grundtext sedan länge, den förändras inte. Det är dess styrka.

Jag hoppas att den här texten trots dess längd i någon mån är uppbygglig för läsaren.