Daniel Alm tillsammans med den svenska kristenheten saknar biblisk förankring

Jag har icke talat i det fördolda, någonstädes i ett mörkt land; jag har icke sagt till Jakobs släkt: Förgäves skolen I söka mig. Jag är HERREN, som talar sanning, som förkunnar, vad rätt är (Jes. 45:19 1917).

HERREN förkunnar vad rätt är. Han definierar vad som är sant och riktigt. Han har givit oss sitt eviga Ord. Hundratals gånger i Bibeln står det att “HERREN talade” eller att “HERRENS Ord kom”, vi kan vara gensträviga mot HERRENS Ord som gudsmannen från Juda (1 Kung. 13:21), eller som Saul som vägrade lyda HERRENS befallning men menade att han hade gjort det (1 Sam. 15). Gudsmannen från Juda han dödades av ett lejon och HERREN rycker Israels konungarike ur Sauls hand och ger det till David istället. Jeremias hjärta är krossat för Guds helighets Ords skull, “Mitt hjärta är krossat i mitt inre för profeternas skull, alla mina ben skakar. Jag är som en berusad man, och som en man som vinet har besegrat, för HERRENS och för hans heliga ords skull” (Jer. 23:9 RFB), och ingenting av det som skrivits i Guds Ord skall någonsin förgås, och den som upphäver det minsta av buden skall räknas som en av de minsta i himmelriket (Matt. 5:17–19), och Paulus säger det till Timoteus:

Och du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, till frälsning genom tron på Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, för att en gudsmänniska ska bli fullt färdig, väl rustad till allt gott verk (2 Tim. 3:15–17 RFB).

Så, när vi nu lagt en grund för vad Guds Ord är låt oss återgå till problemen med Alms brist på bibelförankring. I Dagen i en intervju ställer man frågan om huruvida en homosexuell person kan vara ledare i en församling. Då förväntar man sig ett svar från Pingst FFS ledare baserat på Guds eviga Ord. Men han säger istället, “Ledarskap är en förtroendefråga.” Jag blev uppriktigt bestört. Nog för att man redan kastat ut allt ur Bibeln som har med kvalifikationer att göra för en ledare, men det här var en stor besvikelse. Paulus säger det till Timoteus om en församlingledares att han skall vara “oklanderlig, en enda hustrus man, nykter, förståndig, ordentlig, gästfri, en god lärare, inte drinkare, inte våldsam, inte sniken på orätt vinning, utan mild, inte stridslysten, fri från penningbegär”, men också “hålla sina barn i lydnad” (1 Tim. 3:1–4 RFB). Det här upprepas i Titus 1:5–9. För det första skall det vara en man, det har man förkastat, och en enda kvinnas man, det diskvalificerar inte bara homosexuella personer; de flesta är överens om att det här handlar församlingsledarens sexuella renhet, vare sig de är gifta eller inte. Om kvinnans roll i församlingen säger Paulus, “En kvinna bör i stillhet låta sig undervisas med all undergivenhet. Men jag tillåter inte en kvinna att undervisa, inte heller att bestämma över mannen, utan hon ska vara i stillhet. För Adam skapades först och sedan Eva. Och Adam blev inte bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse” (1 Tim. 2:11–14 RFB). Så Paulus ställer upp många kvalifikationer för en församlingsledare medan Alm säger att det enbart är en förtroendefråga.

Sedan säger Alm, “Det blir konstigt om kyrkan är väldigt tydlig i hbtq-frågor, men inte säger någonting om skilsmässa, sambo och omgifte, till exempel.” Är det inte upp till honom att lyfta de frågorna. Alla de här frågorna är ju tydliga i Guds Ord. Problemet är den svenska kristenhetens olydnad och förakt mot Guds eviga Ord, och om ledaren sätter tonen att olydnad och förakt mot Gud och hans Ord är fullständigt normalt, då lär många följa efter och många har redan gjort det.

I 1 Kor. 5 talar Paulus om församlingstukt. Han frågar dem, “Er berömmelse (eg. ert skryt) är inte god. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? Rensa därför ut den gamla surdegen, så att ni blir en ny deg (1 Cor. 5:6). Församlingen var skrytsam och stolt samtidigt som fruktansvärda synder pågick i den, det kommer alltid att påverka resten av församlingen, det är otvetydigt och följer som en naturlag. Och Paulus ger tydliga anvisningar till församlingen hur man skall hantera en sådan situation.

Men nu skrev jag till er att ni inte ska umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig eller girig eller avgudadyrkare eller smädare eller drinkare eller utsugare. Ni ska inte ens äta tillsammans med en sådan. För vad angår det mig att döma även dem som är utanför? Dömer inte ni dem som är innanför? Men dem som är utanför dömer Gud. Därför, driv själva ut ifrån er den som är ond (1 Kor. 5:11–13 RFB).

Men man har slutat med församlingstukt i Sverige fast Bibeln är omöjlig att missförstå, alltså handlar det om olydnad mot Guds Ord. Peter Masters säger det, “Here are three areas of church misconduct which involve such serious disobedience to God that dedicated Christians must withdraw – if the church refuses to address the situation: 1. First, if a church refuses to exercise discipline when serious offences are committed by members, then we have a duty to protest, and if the church refuses to obey God’s Word, to leave it… 2. Secondly, if a church shows no inclination to obey the great commission and engage in Gospel work, and nothing can be done to stir it up to obedience, believers may well have a duty to leave that church… 3. Thirdly, if a church ignores the standards of God’s Word by allowing the use of worldly and carnal styles of worship and evangelism, then true believers are bound to experience a great crisis of conscience. How can they cleave to a church which corrupts holy things and makes its members participate in ungodly worship contrary to James 4.4 – ‘Know ye not that the friendship of the world is enmity with God? whosoever therefore will be a friend of the world is the enemy of God’ (Steps for Guidance in the Journey of Life, Kindle, loc. 1438–1447). Här har vi en pastor som tar Guds Ord på fullaste allvar, och för den som känner till Masters syn på församlingen förstår då hur allvarligt hans ser på sådan olydnad. De svenska frikyrkoförsamlingarna de har övergivit församlingstukten, och de är vänner med världen med sin världsliga musik i sin tillbedjan, genom att låta sig påverkas av världslig filosofi, psykologi och pedagogik, genom att låta Gud och hans Ord komma sist, och då i en form som inte går att känna igen: hur skall de någonsin kunna nå helgelse som Guds fiender?

Paulus fortsätter till samma församling som uppenbarligen hade stora moralproblem, “Vet ni inte att de orättfärdiga inte ska ärva Guds rike? Låt inte bedra er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller smädare eller utsugare ska ärva Guds rike. Och sådana var en del bland er. Men ni är rentvådda och ni är helgade och ni är rättfärdiggjorda i Herren Jesu namn och genom vår Guds Ande” (1 Kor. 6:9–11 RFB).

Men nu är i stället våra församlingar fyllda förutom av de genuint omvända, troende, och förvandlade kristna av oomvända otuktiga, avgudadyrkare, äktenskapsbrytare, homosexuella, tjuvar, giriga, drinkare, smädare och utsugare. Alla är välkomna som medlemmar, du kan begå i stort sett vilken synd som helst i en svensk modern frikyrkoförsamling utan någon som helst fara, möjligtvis skulle trohet mot Guds Ord kunna diskvalificera dig, det kan man ana om Baptistförsamlingen i Stockholm. Paulus fruktar, “För jag är rädd att jag, när jag kommer, inte ska finna er sådana som jag önskar och att ni finner mig sådan som ni inte önskar, att kanske där är strider, avund, vredesutbrott, intriger, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning, så att min Gud kommer att ödmjuka mig bland er, när jag kommer igen, och jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte har ångrat sig från den orenhet, otukt och lösaktighet som de har bedrivit” (2 Kor. 12:21 RFB). Men ingen kommer helt enkelt att bry sig, inte ens fast de oomvända inte kommer att ärva Guds rike. Det tycks man inte bry sig om. Jag undrar vart kärleken finns i en sådan församling, där man är beredd att låta människor vandra på fördömelsens väg, för att på domens dag bli dömd till evig vanära och evig uteslutning från Guds härlighet (Dan. 12:2; Matt.25:40–41; 2 Kor. 5:10) istället för att gå till rätta med dem här och nu medan frälsning finns? Helgelse är också ett bortglömt begrepp. Bekänn att du tror på Jesus Kristus och är döpt (till och med dopet kan komma att tas bort som krav) så kan du bli medlem i en församling. Men det finns inga förväntningar på att medlemmen skall blir mer och mer helgad, det förväntas helt enkelt inte. Även det en stor olydnad eftersom vi är uppmanade att helga oss, att bli förvandlade (Rom. 12:1–2), att låta oss formas efter Kristi avbild Rom. 8:29), och utan helgelse kommer ingen att se Gud (Heb. 12:14).

Så antingen menar den svenska kristenheten att Bibeln inte är Guds eviga Ord, att den inte är helt och fullkomligt sann och ofelbar, vilket Skriften själv hävdar (Ps. 19), och man gör Gud till en lögnare eller så bryr man sig inte. Jag vet inte vilket som är värst. Men Guds Ord kan inte vara delvis sant, ty hela Skriften är utandad av Gud (2 Tim. 3:16), allt kommer från Gud, vartenda tecken är Guds. Men det är väldigt tydligt att den svenska kristenheten har förlorat den synen på Guds Ord, att det är fullkomligt sant. Istället så tycks man mena att Bibeln uttrycker allmänna sanningar, eller sanningar som gällde då, i det samhället, i den stunden, gällande den specifika människan, under den årstiden, den timmen episteln lästes upp, och sekunden efter blev meningslös, eller att Bibeln bara är sann i det som gäller frälsningen. Att läsa Bibeln på det sättet är både farligt och meningslöst, ty vem skall avgöra vad som är sant och vad som är falskt och vad som är kulturellt. Det förnekar också Skriftens egna vittnesbörd. Men det flesta tycks hålla fast vid Lausannebekännelsens definition, hur meningslös den än är, att Bibeln är “utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.” Men inte ens det håller man längre fast vid, ty Bibeln som rättesnöre för tro och liv är inte längre giltigt. Tydliga sanningar som alla kan förstå förnekas på skamlöst sätt, ex. 1 Kor. 6:18–20. Jag skulle önska att de som önskar revidera Bibeln, läsa in sådant som inte finns, önskar förneka klara Ord och förbud, tolka om dem utifrån världslig visdom och moderna filosofier och teorier, önskar läsa den utan historisk förankring, erkänner det villigt: Vi är inte villiga att böja oss under Skriften, vi tror inte längre på det uppenbarade Ordet; vi tänker inte lyssna på Gud. För det är vad det handlar om: Olydnad och uppror. Hela tiden när dessa frågor diskuteras görs det oavbrutet utan Skriften. Känslor styr och världslig vishet. Gudsfruktan och vördnad inför Skaparen tycks obefintlig; människan har placerat sig själv upproriskt på piedestalen, där hon absolut inte hör hemma. Endast Gud kan vara vårt center.

Nej, kärlek och situationsetik står inte över Guds Ord och bud, evangeliet handlar inte om befrielse av de betryckta, om aktivism, om feminism, om att alla skall äga lika mycket, att allt ska vara rättvist, om gottgörelse för människor som varit betryckta, att alla vita män är förtryckare och alla andra förtryckta, om speciella rättigheter för vissa grupper. Evangeliet handlar om Treenighetens plan, hur Gud för sin ära (Jes. 43:7) skapade människan (1 Mos. 1:26–27; Apg. 17:26), som föll i synd och uppror (1 Mos. 3), och hur en helig Gud tar på sig uppdraget att friköpa och befria den i synd fallna människan genom att sända sin Son, Herren Jesus Kristus (Gal. 4:4), som levde för oss ett ställföreträdande liv och dog för oss som ett substitut ställföreträdande, så att Gud kunde tillskriva Herren Jesus Kristi rättfärdighet på den människa som tror på honom och förlåta alla hennes synder genom det försoningsoffer Sonen genomförde på korset (Jes. 53; Heb. 2:17), och som nu sitter på Faderns högra sida och ber för oss och manar för oss till Fadern (Rom. 8:34), och hur Gud genom den Helige Ande pånyttföder människan och ger henne ett nytt hjärta som älskar, följer och lyder honom (Hes. 36:25–27; Jer. 24:7; Rom. 8:11), för att en dag förlossa henne till en evighet i hans närvaro, allt efter Guds avsikt, allt enligt hans goda viljas behag till hans äras pris (Ef. 1:3–14).

Så Alm har lite att jobba med inom Pingst FFS tillsammans med de andra samfunden. Jag är tveksam till att det kommer att ske. Jag ber varje dag att den svenska kristenheten ska vända om till HERREN och hålla fast vid hans eviga och heliga Ord som har makt att ge oss vishet till frälsning genom Herren Jesus Kristus Guds Son. Men frälsning förutsätter pånyttfödelse, omvändelse, tro och lydnad.